Sjuksjuksjuk och gott nytt år

Jag har blivit sjuk igen. Det kom på julaftonskvällen med ont i halsen och sen hade jag verkligen SVINONT i halsen ända tills idag, då det känns lite bättre äntligen. Jag trodde jag skulle bli tvungen att hoppa från en bro eller något för det gjorde så jäkla ont. Jag har nog aldrig ätit så många värktabletter på så lite tid förut. Men de hjälpte bara en aning. Jag gick till vårdcentralen i torsdags och hoppades att det skulle vara halsfluss så jag kunde få medicin men det var bara ett vanligt helvetesvirus. Jag hatar virus mer än allt annat! Onda virus iallafall. Jag har aldrig förut haft så ont. Jag kunde varken äta eller dricka någonting för det gjorde så ont. Förstår inte varför jag ska behöva råka ut för dessa virus hela tiden. Läkaren gav mig en konstig dryck som man skulle gurgla med så skulle det lokalbedöva men det hjälpte föga. Ingenting hjälpte så jag bestämde mig för att vägra prata så halsen kunde vila. Försökte kommunicera med Henrik med hjälp av gester men han fattade ingenting. Inte ens när jag återanvände gester som han hade fattat förut så fattade han! Och så sa han att jag var dålig!

Idag känner jag en stor tacksamhet över att det känns bättre. Så jag slapp hoppa från bron eller bli psykiskt sjuk. Tyvärr har jag fått en helt hemsk hosta istället. Jag bara hostar och hostar och hostar så Henrik fick gå och lägga sig i gästsängen häromnatten. Men det är iallafall bättre än halsontet om jag nu måste välja. Skulle önskat att jag hade lite hostmedicin dock. Men det har jag nu inte.

Tänkte bara önska er ett gott nytt år och säga att jag nog inte kommer skriva här så mycket mer. Känns liksom överspelat och forcerat på något sätt. Dessutom är det väl nästan ingen som läser ändå. Så ha det fint!

Overkligheter

Nu måste jag berätta om något jobbigt som hänt i helgen: Henriks pappa har dött. Det känns så himla sjukt att ens skriva det! Jag kan inte alls fatta det. Självklart råkade jag vara i Växjö exakt den här helgen så jag var inte ens hemma för att kunna hjälpa honom. Det är så hemskt när personer man älskar är ledsna och man kan inte göra något åt det. Ingenting jag gör kan göra det bättre nu. 

Henrik är inte hemma så jag har inte träffat honom sedan det hände. Han ringde igår morse vid sjutiden och var i upplösningstillstånd. Pappan hade varit i Stockholm för att hälsa på några vänner och han skulle precis gå upp för en trappa när han plötsligt ramlade baklänges och slog i huvudet i en hård kant av något slag. Tydligen orsakades det av en hjärnblödning. Så Henrik fick ta första flyget upp till Stockholm och hans familj åkte också dit från Karlstad. 

När de kom till Karolinska levde han fortfarande men låg i respirator. Och de fick veta att det inte fanns något hopp ens. 

Usch var overkligt det känns. Eftersom jag varken träffat Henrik eller ens varit hemma i helgen så kan jag verkligen inte fatta det. Och jag kan inte förstå hur det känns. Jag vågar inte ens tänka tanken att någon av mina föräldrar skulle dö. Det finns ju liksom inte. Jag vet bara att jag är så oerhört ledsen för Henriks och hans syskons skull. Och lilla Alice som blir utan morfar. Och alla ungdomar han hjälper i sitt jobb. Det är så himla himla sorgligt. 

Nu sitter jag bara här och väntar på att Henrik ska komma hem. Men det är tre timmar kvar. Jag har ringt hans chef. Jag har bestämt vad jag ska fixa för mat. Har städat upp lite. Och nu vet jag inte vad mer jag ska göra.

Sonny och Henrik.

Fyren

Igår hade jag på mig min neonrosa fyrklänning på jobbet. Faktiskt. Och jag fick flera komplimanger av kollegor, häktespersonal och biblioteksgäster! Faktiskt. Men det är nog för att man liksom inte kan missa den hur man än försöker. Den lyser verkligen. 

Åh, imorgon ska jag tala inför folk. På stormötet på jobbet. Det känns jobbigt. Jag talar gärna inför folk spontant, men när det är ospontant blir jag så nervös och uppstyltad. Det bästa vore om jag kunde få det ospontana att kännas spontant, men jag vet inte riktigt hur jag ska åstadkomma det. Om det ändå bara hade varit folk från stadsbiblioteket men nu kommer de från områdesbiblioteken också. Blä. Tycker inte alls om det. Men jag kunde inte säga nej när de frågade. Det skulle kanske nästan vara arbetsvägran? Och sånt kan man ju inte hålla på med. Fast det beror på vad jag får för lönehöjning det här året. Förra året fick jag 300. Ja, i månaden alltså. I ökning alltså. Om jag får 300 det här året också kommer jag säga nej nästa gång de vill att jag ska tala ospontant inför hela biblioteksorganisationen. Det är helt enkelt inte värt bara 300 extra i månaden.

Äsch, jag skojar bara. Tror jag. Det beror på vad de vill att jag ska prata om nästa gång. Den här gången är jag inte ens insatt i det jag ska prata om. Jag är bara stand-in för jobb-Christian. Så det får bära eller brista. Blä.

Påska

Hela påsken har jag ägnat mig åt min sjukdom. Kul! Verkligen. Igår var en riktigt jobbig dag. Jag skulle åka hem från Växjö. Och det var fortfarande ersatt med buss mellan Hässleholm och Eslöv. Det började med att jag råkade hosta ut en halstablett som jag sen inte kunde hitta. Jag kände igenom hela håret, ansiktet, kläderna,  allt men jag kunde inte hitta den. Nähä, kul, nu sitter den säkert mitt i pannan eller nåt annat trevligt så att alla kommer se den utom jag. (Jag hittade den faktiskt sen på kvällen. I håret. Nice.) Sen satt jag där på bussen och slumrade till men varje gång vaknade jag med ett ryck för att det kändes som att jag slutade andas. Jag tyckte tungan kändes jättestor i munnen. Höll på att få panik. Och bussen var fullproppad med folk. Några gånger var jag nära att be dem släppa av mig mitt på den skånska slätten men jag sansade mig och försökte sitta rakt upp och ner och bara andas lugnt tills vi var framme i Eslöv där jag var tvungen att vänta en halvtimme innan tåget gick. Henrik fick komma och möta mig på Triangeln, fastän han också är sjuk. Sen kändes det likadant hela dagen och natten med tungan och andningen, men det var bättre att känna det hemma iallafall. 

Förutom sjukan var påsken väldigt trevlig. Hela släkten var på besök för att fira att jag fyllt 30. Och jag fick ännu mer presenter. Världens mest utdragna födelsedag! Så borde det vara alltid.

Jag gjorde några fåfänga försök att fota men fick inte till det riktigt. Några bra bilder blev det, mest på Petronella såklart:

 Bonusbild på Henrik inuti mitt nya kalejdoskop:

Blö

En dum sak jag ska berätta om är att jag gick tillbaka till restaurangen vi var på i fredags för att prata med ägaren om min sönderrivna klänning. Hon var JÄTTEOTREVLIG! Hon var inte bara nedlåtande mot mig, utan även mot sin personal. Jag blev helt förstummad. Slutsatsen blev iallafall att hon skulle kolla upp ifall hon var ersättningsskyldig och sedan höra av sig till mig dagen efter, men hon trodde inte det, eftersom skruvarna på stolarna ingick i deras normala inredning. Hon hade dessutom aldrig hört talas om att något liknande skulle ha hänt under de 1,5 år som hon haft restaurangen, trots att jag sa att servitören jag hade pratat med inte hade verkat ett dugg förvånad över händelsen. Han sa i och för sig inte det, men det verkade väldigt mycket så. Men när jag påpekade detta nästan röt hon: "Men [servitören] vet väl ingenting om att driva en restaurang!" Jag fattade ingenting. Dessutom hörde hon aldrig av sig. Jag skrev till mitt försäkringsbolag och frågade om hon var skyldig att ge mig ersättning och de ringde upp mig och sa att hon var det. Alltså, om hon bara hade varit trevlig så hade hon kunnat komma undan med vad som helst i princip, men bara för att hon betedde sig så illa kan jag inte låta henne komma undan utan kamp.

Så jag vill uppmana alla att undvika restaurang Piazza i Helsingborg. Inte nog med att deras inredning kommer slita sönder dina kläder, ägaren kommer dessutom vara nedlåtande och hånfull mot både dig och sin egen personal när du påpekar detta. (Dessutom tog det svinlång tid mellan rätterna, trots att vi, på deras begäran, hade beställt i förväg.)

Jag bara försöker tänka mig in i om jag hade ägt en restaurang och fick reda på att jag hade vassa skruvar på mina stolar som förstörde gästernas kläder. Då hade jag ju själv sprungit runt med fil och sandpapper för att fixa till problemet. Jag förstår inte hur man bara kan skita i en sån sak?! Och sen dessutom bete sig som ett as mot den drabbade.

Men jag ska sluta älta detta nu. Jag har massa annat att älta:

Till exempel så har jag blivit sjuk igen. Började känna mig krasslig redan i måndags men ignorerade det eftersom jag hade så mycket att göra på jobbet, men igår vaknade jag med feber, illamående, ont i magen och halsen och huvudet. Kunde inte ens stå upprätt så jag fick ringa och sjukanmäla mig. Idag är det lite bättre men har fortfarande ont i magen och huvudet och snorar och nyser som en, jag vet inte riktigt, vulkan? Om vulkaner snorade och nös, vill säga. 

Så imorgon ska jag till Småland. Det roliga är att banverket har bestämt sig för att utföra banarbete under påsken så att flera delar av järnvägen är avstängda. Under påsken! Är inte det en av de största reshelgerna på hela året? Borde de inte förlora massa pengar på det? Jag måste åka buss mellan Eslöv och Hässleholm och sen mellan Alvesta och Växjö igen. Så resan kommer ta nästan dubbelt så lång tid som den brukar. Ser inte alls fram emot detta. Särskilt inte om jag är lika snorig och nysig som nu. Vår bil har körförbud för vi har inte bytt ljuddämparen ännu. Blääää.

Fredagen

I fredags bjöd mina kollegor mig på trerätters på Piazza i Helsingborg. För att jag fyllt jämnt. Det är två andra som också fyller jämnt nu i vår. Så de blev också bjudna. Vi fick presenter också. Jag fick en bukett med gula rosor, ett halsband och 500 kronor på Ticnet. Inte illa pinkat alls. Tyvärr hade jag dagen innan behövt det presentkortet för då köpte jag biljetter till Frida Hyvönen på Victoriateatern i maj. Men det kommer nog fler saker jag vill gå på. Högst sannolikt.

Jag försökte fota med mobilen men det var så mörkt så det blev rätt usla bilder. Jag är ju lite av en blixtmotståndare. Blixt = stämningsdödare i många fall. Men inne på toaletten var det ljust så då kunde jag fota mig själv iallafall:

Jag hade på mig min nya klänning som Henrik köpte till mig i London.

...som sen gick sönder mot en av de vassa skruvarna som de hade på baksidan av alla stolsryggar. Jag blev ledsen. De verkade medvetna om problemet och sa att jag kunde få ersättning om jag kom dit på lunchen någon dag när ägaren var där. Men jag ville helst bara att de skulle göra något åt det. Det är ju jättedumt att ha stolar som sliter sönder gästernas kläder. Inte så svårt att åtgärda heller, om man vill.

Livet i isolering

Idag glömde jag min mobbe på jobbet. Det var jättekonstigt för fastän jag hade bråttom till tåget så sprang jag ändå upp till kontoret igen för att se så jag inte hade glömt min kalender. Mobilen hade jag inte en tanke på. Upptäckte det först när jag satt mig tillrätta på tåget. Det första som flög igenom mitt huvud var att jag genast måste skriva till Henrik och tala om att jag inte var anträffbar. Smart liksom. Upptäckte misstaget ganska snabbt eftersom jag inte hade någon mobil att skriva på. Då började jag fundera över hur jag skulle kunna höra av mig till honom. Kanske mp3-spelaren skulle kunna..? Nej, ta dig samman nu, Kristin! Det går inte! Det finns inget sätt att höra av mig till Henrik på, förutom om jag lånar en främlings mobil och det var jag inte så sugen på. Till historien hör att Henrik var på afterwork och jag skulle möta upp dem på Just like mamas och jag var lite orolig att de kanske skulle gått vidare någon annanstans och sms:at det till mig. Då hade jag fått gå dit och kolla och sen helt sonika gå hem. Tråkigt det hade varit. Som förr i tiden. Då fick man bestämma en plats och sen var det bara att vänta tills alla dök upp. Då fanns inget rum för spontanitet direkt. Som Gröna grejen till exempel. I Växjö. Vi bestämde alltid plats vid Gröna grejen. Sen satt man där tills personen kom eller man inte orkade vänta längre. Det var tider det! Förresten vill jag bara påpeka nu att om någon har hört talas om Gröna grejen i Växjö så är det helt och hållet min och mina vänners förtjänst för det var vi som döpte den. Det är bortom alla tvivel. Fast ingen kanske kallar den så längre. Säkert inte.

Hur som haver, om någon mot förmodan skulle försökt få tag i mig idag eller ikväll eller så så har jag inte svarat eftersom min telefon ligger kvar på jobbet.

Gnäll

Jag har fått ont i ryggen. Det hände igår. Helt plötsligt bara gjorde det ont. Det känns lite som ryggskott men det kom inte som ett skott den här gången, mer successivt. Shit, har aldrig skrivit det ordet förut. Trodde först att jag menade suggestivt men det betydde ju inte alls samma. Vill inte direkt påstå att ryggontet kom förledande och lockande, vilket suggestiv betyder enligt synonymer.se. Tänk vad många ord man använder hela tiden utan att fundera på vad de betyder exakt. 

Nåja, till råga på allt mår jag illa också. Känner mig yr. Det är lite som att det också sitter i ryggen. Vad kan det vara? Vinterkräksjuka? Tredagarsbakfylla? Leda? Jag vet inte. Försökte träna förut med min balansboll men det gjorde bara mer ont. Nu ser jag lite fram emot att ge mig ut i regnet för att möta Henrik i djuraffären. Behöver luft, tror jag. 

På nyårsafton var vi hemma hos oss, ett gäng. Nio personer var vi men den enda som fastnade på bild var Henrik, resten blev suddiga. Eller nja, Mia fastnade egentligen men hon fick mig att lova att inte lägga ut henne på bloggen. Men ni kan få se Henrik iallafall. Han gillar det.

Vi gick till stadsteatern och kollade på fyrverkerier. Hett tips! Det är staden som anordnar det där så det är fint. Sålänge man bara går runt hörnet till Magistratsparken så man ser något och inte står och glor på stadsteatern. 

I will never be the same

Igår såg vi den värsta filmen jag sett i hela mitt liv. Jag tänker inte ens nämna vilken för då kanske någon blir sugen på att se den, bara för att man inte kan fatta hur hemsk den faktiskt är innan man sett den. Den innehåller allt det sjukaste man kan tänka sig. Jag kommer aldrig bli mig själv igen och jag önskar inte ens min värsta fiende (om jag hade någon) att se den här filmen. Vi till och med avbröt innan den var slut och det händer inte ofta här hemma, ska jag säga er.

Efteråt gick jag in på lovefilm.se för att se andras åsikter om den och hittade bland annat detta:

Det är riktig skitfilmen och jag har ångrat mig så mycket efter ha har sett vidrigt det här filmen! Eftersom det är så äcklig i filmen och jag blev mådde dålig av den. Det finns en scen i filmen som jag kan inte glömma bort, det är otäcka scenen när [besparar er detaljer]. Ni ska inte se det här filmen!!! Hyra andra filmer istället!!!!

Så klockren beskrivning, med språkfel och allt. Kan inte annat än hålla med.

Usch

Vilken vecka jag har haft! Full med knäppa låntagare, trötthet, irritation och så besök och jobbhelg på det. Nu kan det bara bli bättre (som min gympalärare sa en gång i högstadiet när jag sprungit mig igenom hela brorundan, till skillnad från att gå alltså som jag brukade. Motivationen flödade efter det uttalandet kan jag säga.). Igår var min allra första besökare elak. Jag hade en klump i magen jättelänge efteråt och kände mig urdålig. Hon ville ha en vetenskaplig artikel om ett speciellt ämne. Jag erkänner gärna att det inte är mitt gebit att hitta vetenskapliga artiklar. Det är så sällan folk vill ha det. Jag kan bara de databaser jag använde när jag själv pluggade och de artiklarna var oftast på engelska och det ville hon absolut inte ha (varför har folk så stora problem med engelska?). Vi har inte Artikelsök heller och vi är ju inget forskningsbibliotek precis. Så jag kände mig lite handfallen och försökte mig på att hitta böcker baserade på forskning åt henne istället. Men det gick inte. Hon hade blivit tillsagd att det skulle vara en vetenskaplig artikel. Vad den skulle handla om verkade hon däremot inte veta. Lite vad som helst, tyckte hon. Har vi inga tidskrifter? Okej, med vetenskaplig artikel menar du alltså tidskrifter, tänkte jag och visade henne de pedagogiska tidskrifterna och hon ställde sig och bläddrade lite förstrött. Efter ett tag kom hon tillbaka tillsammans med en annan dam och frågade efter en särskild tidskrift som vi inte har. Jag rekommenaderade henne att gå till Campus som är lite mer inriktade på sånt. Men hon tyckte (såklart) det var bättre om jag kunde kolla om den fanns på andra bibliotek i närheten (exempelvis Bjuv). Jag hade kö så jag hann inte kolla på alla andra biblioteks hemsidor men jag erbjöd henne att visa på en dator hur hon kunde göra det själv. Då sa hon: Äsch, jag åker till Perstorp istället för där satt de minsann tillsammans med min kollega och letade i 45 minuter! Problemet med detta är ju bara att vi har 130 000 invånare att serva medan det hon nämnde har ca 7000, vilket jag gissar innebär att de kanske inte alltid har så jättehög besöksfrekvens utan kan roa sig med att sitta i 45 minuter med en och samma person. Jag säger bara grattis Perstorp! Dessutom kanske hennes kollega visste lite mer vad hon var ute efter? Igår var till råga på allt en helt galen dag för att vara lördag. Hur mycket folk som helst som skulle släktforska och fiffla med mikrofilm och massa annat kul som jag inte är så haj på. Jag var helt svettig efter bara en halvtimme. Det är jättefrustrerande med människor som inte vet vad de vill ha och sen blir arga för att vi inte heller vet det. Särskilt när det gäller vuxna människor. Alldeles för många verkar ha så skev verklighetsuppfattning. Det är lite skrämmande faktiskt. 

Nu har jag skrivit alldeles för långt. Planerar att sova typ NU. Men först vill jag bara säga att idag var alla besökare jättesnälla! Det var en ren och skär fröjd!

Hjälp!

Det här heltidsjobbet gör att jag kommit efter i min lista! Och just nu orkar jag heller inte hålla på och leta låtar. Det är ju bara 7,5 timmar kvar tills jag måste upp! Och då ska man ju hinna somna också, det brukar ta lite tid för mig. Henriks syster med familj är här dessutom så jag kan ju inte direkt sitta och vara osocial hela tiden. Annars har jag det fint, tänkte bara säga det. Imorgon ska jag lägga upp dag 25, 26 och 27, så sant som det är sagt.

Växjövisit

Henrik har åkt till Estocolmo och kommer inte hem förrän på tisdag så igår passade jag på att åka till Växjö för att fira moster Ylva som fyller 50 snart. Det var mestadels trevligt ända tills vi kom in på politiska diskussioner. Måste lära mig sluta prata politik med min släkt, man blir bara nedröstad och nedtystad. Det blir alltid jobbigt och är dessutom totalt meningslöst eftersom vi aldrig kommer komma någon vart. Men i övrigt var det trevligt som alltid. Och Petronella var precis lika söt som sist. Kan inte fatta hur hon kan vara så söt. Jag kommer nog aldrig kunna producera ett så sött barn. 

Ylva får paket.

Vi satt på altanen hela kvällen.

Bautagod tårta.

Lilla glada Petro.

Bajsbil

Bilen Anna är inte snäll. Hur mycket man än fjäskar för henne så blir hon inte nöjd. Det är något fel på batteriet så det går inte att starta henne. Idag köpte jag en batteriladdare och så träffades Henrik och jag borta vid Pildammsparken (där hon står) och tog ur batteriet och släpade hem det för att ladda. Men så lyser den gröna "det är redan fulladdat"-lampan! Vad är fel? Kan du inte bara säga det, Anna? Henriks pappa sa att det kanske är kortslutning så då behöver vi ett nytt batteri. Ingen som har ett till övers? Tyvärr är detta inte enda problemet med Anna. Slangen mellan bensinpumpen och tanken läcker så vi hade tänkt köra bort till en verkstad men det går ju inte om vi inte får igång henne! Och vi måste flytta henne innan måndag för då är det städdag på parkeringplatsen och vi vill inte ha böter! Hjälp oss!

Prag (post-bilkollaps)

Efter två övernattningar i Prag var det då dags att köra vidare mot Budapest. Vi tänkte köra förbi Kutná Hora på vägen. Det var lördag och alla i hela stan skulle tydligen åt samma håll som vi. Vi stod två timmar i bilkö och puttrade. Och helt plötsligt sa bilen Anna NEJ. Det var som ett motorstopp förutom att det inte gick att starta igen. Henrik fick hoppa ur och putta in oss till kanten. Öppnade motorhuven och hällde på vatten lite här och var. Hjälpte inte. Det regnade. Vi läste i instruktionerna. Tänkte att oljan kanske? Vi knappade in en bensinstation på GPS:en. En kilometer tillbaka på motorvägen. Bara att börja knalla. I regnet. Vi köpte olja. Knallade tillbaka. Hällde i olja. Inget hände. Okej, nu är det inte roligt längre. Henrik ringde sin pappa. Jag ringde mamma. Hon gav oss numret till SOS International. Vi ringde dem. De pratade danska men skickade en bogserbil som skulle komma inom 1,5-2 timmar. Bara att vänta då. En timme tog det. Vi trodde han skulle ha lite koll på bilar, han som kom, men det hade han inte. Han bara bogserade oss till en auktoriserad opelverkstad. De hade stängt men det hängde en gubbe där. Jag vet inte riktigt vad han gjorde där egentligen men han meddelade att ingen skulle kunna kolla på bilen förrän måndag morgon. Eller bogsermannen sa det, för gubben kunde inte ett ord engelska. Han sa" There is a problem. Big problem, small problem, i don't know." Vi tyckte det var ett ganska stort problem. Han sa: "For me, no." Men han fick ändå skjutsa in oss till stan med sin stora bogserbil. Han körde oss till Chili Hostel, men de hade fortfarande fullt. Vi fick låna deras internet för att leta upp ett annat hostel i närheten. Vi tog billigast möjliga. Och sen var det bara att vänta till måndag. Inte för att det gick någon nöd på oss, vi var ju ändå i Prag, men det var jobbigt att inte veta hur det skulle gå med bilen. Gick det att fixa ens? Hur mycket skulle det kosta? Måste vi lämna bilen? Och hur skulle vi göra isåfall? Åka hem? Åka vidare med tåg? Vi var ganska deppiga.

Så här deppig var Henrik när vi var ute och åt på kvällen.

Vårt rum. Färgglatt men sunkigt. Jag kunde riktigt känna hur lopporna dansade runt. Inget eget badrum heller. Och varför tror folk att man kan använda madrasskydd som lakan? Jag tror det är bland det sjukaste jag vart med om. Jag vill inte sova på ett skrovligt madrasskydd! Det känns ju svinäckligt.

Så här deppig var jag.

Så här läskigt kan det bli om man har så lång slutartid att man hinner blinka under tiden.

Klicka på denna för att se ett konstverk.

Nästa dag tog vi oss i kragen och gick och shoppade. Åt frukost på Subway. Jay! Sammanlagt i Prag köpte jag 1 styck t-tröja, 2 styck luvtröjor (för jag har råkat göra mig av med alla såna) och 1 styck ascoola solglasögon.

Detta tyckte Henrik var jätteroligt.

Sen blev det måndag och det var dags att ringa bilverkstaden. Vi fick reda på att det var kamremmen som gått sönder. En ny skulle beställas från Ungern (ironi!) så fort vi givit vårt samtycke, och den skulle komma på tisdagen mellan 13 och 14. Suck! En dag till i Prag! Men vi samtyckte såklart. Hela kalaset skulle gå på 3339 tjeckiska kronor vilket är typ 1200 svenska. I Sverige skulle samma utförda arbete uppgå till kanske 6-7000. Så det var väl tur i oturen kanske. Så då bestämde vi oss för att spendera måndagen med att ta tåget till Kutná Hora, eftersom det var på väg dit allt började. Skulle kännas tråkigt om man aldrig fick se det då liksom. Som att bilen gått sönder förjäves eller nåt.

Deras tågstation är inte alls som vår.

Deras tåg är inte alls som våra heller.

Vår kupégranne.

Framme vid Allahelgonagravkyrkogården. Hit vallfärdade folk med sina döda efter att en abbot spritt en kruka jord från Golgata här år 1278. Till slut blev det så fullt av döda att de fick begrava alla stående (inte blev det bättre när pesten kom). På 1400-talet fick en blind munk i uppdrag att försöka inreda ett ossarium i ett kapell som de hade byggt på kyrkogården. Det blev inte så fint så år 1870 fick en bildsnidare fixa till alltihop. Det sägs att han använde ben från 40 000 människor.

Kapellet.

Efter all död var Henrik så uppspelt att han var tvungen att utföra en liten dans. Klicka på bilden för att se.

Sen åt vi en bit och sen gick vi tillbaka till stationen för att vänta på tåget tillbaka till Prag.

Köp aldrig den här colan. Det är den äckligaste colan du kan tänka dig.

Kolla vad det står på anslagstavlan (bilden blir större om du klickar på den).

Tillbaka på Hotel Citybell. Vi övergav vårt sunkiga Hostel Centre när vi fick reda på att bilen skulle bli lagad. Man kan säga att vi firade genom att ta in på hotell.

Eget badrum är fina grejer.