Overkligheter

Nu måste jag berätta om något jobbigt som hänt i helgen: Henriks pappa har dött. Det känns så himla sjukt att ens skriva det! Jag kan inte alls fatta det. Självklart råkade jag vara i Växjö exakt den här helgen så jag var inte ens hemma för att kunna hjälpa honom. Det är så hemskt när personer man älskar är ledsna och man kan inte göra något åt det. Ingenting jag gör kan göra det bättre nu. 

Henrik är inte hemma så jag har inte träffat honom sedan det hände. Han ringde igår morse vid sjutiden och var i upplösningstillstånd. Pappan hade varit i Stockholm för att hälsa på några vänner och han skulle precis gå upp för en trappa när han plötsligt ramlade baklänges och slog i huvudet i en hård kant av något slag. Tydligen orsakades det av en hjärnblödning. Så Henrik fick ta första flyget upp till Stockholm och hans familj åkte också dit från Karlstad. 

När de kom till Karolinska levde han fortfarande men låg i respirator. Och de fick veta att det inte fanns något hopp ens. 

Usch var overkligt det känns. Eftersom jag varken träffat Henrik eller ens varit hemma i helgen så kan jag verkligen inte fatta det. Och jag kan inte förstå hur det känns. Jag vågar inte ens tänka tanken att någon av mina föräldrar skulle dö. Det finns ju liksom inte. Jag vet bara att jag är så oerhört ledsen för Henriks och hans syskons skull. Och lilla Alice som blir utan morfar. Och alla ungdomar han hjälper i sitt jobb. Det är så himla himla sorgligt. 

Nu sitter jag bara här och väntar på att Henrik ska komma hem. Men det är tre timmar kvar. Jag har ringt hans chef. Jag har bestämt vad jag ska fixa för mat. Har städat upp lite. Och nu vet jag inte vad mer jag ska göra.

Sonny och Henrik.