11 november 2012

Overkligheter

Nu måste jag berätta om något jobbigt som hänt i helgen: Henriks pappa har dött. Det känns så himla sjukt att ens skriva det! Jag kan inte alls fatta det. Självklart råkade jag vara i Växjö exakt den här helgen så jag var inte ens hemma för att kunna hjälpa honom. Det är så hemskt när personer man älskar är ledsna och man kan inte göra något åt det. Ingenting jag gör kan göra det bättre nu. 

Henrik är inte hemma så jag har inte träffat honom sedan det hände. Han ringde igår morse vid sjutiden och var i upplösningstillstånd. Pappan hade varit i Stockholm för att hälsa på några vänner och han skulle precis gå upp för en trappa när han plötsligt ramlade baklänges och slog i huvudet i en hård kant av något slag. Tydligen orsakades det av en hjärnblödning. Så Henrik fick ta första flyget upp till Stockholm och hans familj åkte också dit från Karlstad. 

När de kom till Karolinska levde han fortfarande men låg i respirator. Och de fick veta att det inte fanns något hopp ens. 

Usch var overkligt det känns. Eftersom jag varken träffat Henrik eller ens varit hemma i helgen så kan jag verkligen inte fatta det. Och jag kan inte förstå hur det känns. Jag vågar inte ens tänka tanken att någon av mina föräldrar skulle dö. Det finns ju liksom inte. Jag vet bara att jag är så oerhört ledsen för Henriks och hans syskons skull. Och lilla Alice som blir utan morfar. Och alla ungdomar han hjälper i sitt jobb. Det är så himla himla sorgligt. 

Nu sitter jag bara här och väntar på att Henrik ska komma hem. Men det är tre timmar kvar. Jag har ringt hans chef. Jag har bestämt vad jag ska fixa för mat. Har städat upp lite. Och nu vet jag inte vad mer jag ska göra.

Sonny och Henrik.

1 november 2012

Svårt

Häromdagen när jag var på häktet och jag gick runt från celldörr till celldörr med en ur personalen så kom det ut en liten liten man med en vit bandana runt hela huvudet knuten med en stor rosett mitt på pannan. Personalkvinnan sa: "Do you want a book?" men vi kom ganska snart fram till att han inte förstod engelska så då började vi gestikulera istället, varpå han tog ett kliv fram och plockade på sig en bok på måfå, utan att ens titta på den. Då sa personalkvinnan: "Nej, men den där kan du ju inte läsa, du kan ju inte svenska!" och tog ifrån honom boken och stängde dörren om honom och vi bestämde att jag skulle ta med ett par böcker på hans språk från biblioteket istället. Så sa hon: "Hur kan du låta bli att skratta när du ser sånt här?" Och jag bara: Öööh, vad ska man göra? Tyckte inte det var så skrattretande just då.

Men så började jag tänka på hur det måste ha varit för honom. Här kommer de och öppnar hans celldörr och säger massa konstiga saker som han inte fattar och gestikulerar att han ska ta en bok, men när han väl tar en bok så bara tar de tillbaka den och stänger in honom igen! Han kan ju inte ha fattat nånting, stackaren. Och sen fick han sitta där i två dagar och fundera på detta, ända tills jag kom tillbaka och gav honom ett par böcker på hans eget språk, och kanske kopplade han inte ens ihop dessa två händelser då, eftersom det säkert händer en massa konstiga saker just nu som han inte förstår. Som tur är har han väl en advokat och en tolk för det viktigaste.