Ledsen och glad

En i mitt team är sjukskriven så jag ska få jobba heltid till och med 15 november och sen kanske en annan i mitt team ska opereras och vara sjukskriven i tre månader så då ska jag få jobba heltid i tre månader. Sen kanske jag aldrig mer kommer jobba något annat än heltid för resten av mitt liv, vem vet? Det känns både väldigt bra och lite dåligt för när ska man göra andra saker än att jobba? Jag kommer inte komma hem före 18 någon endaste dag. När ska man till exempel göra saker som att tvätta och städa? Det kommer nog bli så att vi inte kommer tvätta och städa alls här hemma. Men rika kommer vi bli! Eller ja, inte rika kanske. Det beror på vem man jämför med. Om man jämför med vad vi någonsin varit förut så kommer vi vara rika. Om man däremot jämför med alla andra yrken förutom möjligtvis servitör och städare så kommer vi inte vara rika. Men man ska ju inte jämföra sig med andra, har jag hört, bara med sig själv.

I torsdags hade jag pysselkväll. Det blev väldigt bra till slut. Jag höll på och stressade med bakning och städning halva dagen och till slut kom Jennie. Ingen mer. ALLA andra lämnade återbud typ tio minuter innan de skulle vara här (förutom de som inte lämnade återbud alls eller inte hade svarat på inbjudan alls). Jag höll på att bryta ihop totalt. Jag var dock väldigt glad att Jennie var här, annars hade jag sprungit till skogs och gömt mig under en sten och vägrat komma upp någonsin mer. Men efter ett par förebrående sms kom Carro och Bea också, så vi blev en liten grupp i alla fall. Jag vet att det är väldigt lätt att känna att man inte orkar sådär i sista sekunden. Man vill ju egentligen, men efter en hel dags jobb kommer man hem och känner sig helt slut och vill bara sitta i soffan och glo. Men om man då tar sig i kragen och ändå sticker iväg så brukar det bli väldigt bra till slut. Man brukar vara glad att man faktiskt kom iväg. Jag ska tänka på detta i fortsättningen när jag känner att jag vill lämna återbud i sista stund. Tänk om alla andra gör likadant? Då står ens kompis kanske där med skägget i brevlådan och en dubbel sats chokladmuffins i en nystädad lägenhet och gråter. Och det vill man inte. 

Så jag vill säga TACK till Carro och Bea och allra mest Jennie för att ni ville glädja mig med er gemytliga närvaro. Ebbe hade bakat snickerskakor och allt som Jennie tagit med sig. Och så drack vi te och myste. Jennie klippte och klistrade ihop en tavla med en robot som höll i en hund, Bea stickade halsduk och Carro lärde sig virka. Själv hann jag gå igenom hela min hög med kläder som skulle fixas, lagas och sys om. Kände mig jättenöjd efteråt.