2 november 2011

Malmös katwalk


Innergården från Rasmusgatan 17, tredje våningen.

Vill bara säga att jag faktiskt trivdes jättebra där och jag älskade särskilt min tvåa på 60 kvadrat med trägolv i alla rum utom badrummet och Ziyads livs som hade öppet till 24 med ständigt nybakade frallor för två kronor styck och jag var aldrig rädd när jag skulle gå ut. Jag är i och för sig aldrig rädd någonsin. Bara dum. Fast som en vän sa till mig en gång: jag är hellre dum än rädd. Även om vissa kompisar inte vågade komma hem till mig när jag bodde där. Rasmusgatan 17. Mitt smutsrosa hus. Mitt enda helt egna hem någonsin i livet. Det fanns kids där då också och en gång försökte de sno Henriks cykel på öppen gata mitt på ljusa dagen för han hade bara låst den med en kedja och ett hänglås. När han konfronterade dem sa de att man fick skylla sig själv om man inte låste ordentligt. Det var liksom nästan som allmän egendom då. Om det går att ta, då får man ta.

Idag råkade jag ta nyckeln till jobbilen med mig hem. Hoppas ingen ska ha den tidigt imorgon bitti. Får se till att vara där klockan 08 och snabbt hänga tillbaka den på sin plats så kanske ingen märker att den varit borta. Allt var förvirrat idag. Jag har inte suttit vid mitt skrivbord över huvud taget, bara sprungit runt på anstalten och häktet och barnavdelningen. Barnavdelningen var värst för det är höstlov nu och vissa föräldrar lämnar sina barn ensamma på bibblan i flera timmar och alla vill ha datorer men de räcker inte och då springer resten runt och psykar varandra och de som sitter vid datorerna och så kommer de till mig hela tiden och bara: "Ursäkta, jag har tappat mitt lånekort" (fast de fick ett för fem minuter sedan), "Ursäkta, han därborta slog oss, du måste säga till honom, vi började nästan gråta", "Ursäkta, han tjuvkikar på min lapp", "Ursäkta, han tog mitt lånekort". "Ursäkta, han säger dumma saker till oss", "Ursäkta, när är en dator ledig?" och så vidare. Jag var helt slut efter det tvåtimmarspasset. Det var mycket värre än fyra timmar på anstalt och häkte, fastän jag till och med var tvungen att äta min lunch i de kriminalvårdsanställdas lunchrum. Känner mig inte helt bekväm där ska jag erkänna, med min blommiga blus, ensam bland alla blåklädda vårdare. Försökte se cool och upptagen ut. Lite malplacé, som Henrik skulle säga.

Nu måste jag sova igen. Har inte hunnit läsa en enda blogg på flera dagar! Har fortfarande inte läst alla uppdaterade bloggar sedan vi var på semester i somras! Det är skandal! Det är hundratals olästa inlägg nu som jag aldrig kommer komma ifatt med.

3 kommentarer:

Sofie sa...

Väluppfostrade barn som säger "Ursäkta" iallafall :)

Sofie sa...

Väluppfostrade barn som säger "Ursäkta" iallafall :)

Kristin sa...

Fast de är nog inte så väluppfostrade. De skiter i om man redan pratar med någon utan ställer sig bredvid och säger ursäkta, ursäkta, ursäkta, ursäkta, ursäkta ända tills man svarar.