Häromveckan fick jag en riktig fuling släng åt mig. Jag stod i receptionen och en man kom fram och frågade om jag kunde låsa upp handikapptoaletten för hans lille son var tvungen att gå på toa. Jag tar för givet att det var kö på den vanliga toan. Anledningen till att handikapptoaletten är låst är helt enkelt för att den inte har blått ljus och vi vill inte att missbrukare ska sitta där och skjuta heroin (vilket har hänt). Hur som helst så svarade jag (som jag själv tyckte) käckt och glatt: "Det kan jag väl". Då blev han arg. "Väl?" röt han. Och jag funderade på vägen till toaletten på om det är ohyfsat att säga så? Det kan hända att jag långt inombords har ett svagt svagt minne av att det en gång i tiden kunde betyda att man inte var så sugen på att göra det man blev ombedd att göra. Var det så? För det är iallafall inte så nu. Inte ett dugg. Och i synnerhet inte om man dessutom ler glatt mot personen man säger det till. Men iallafall; för att han inte skulle vara arg i onödan sa jag att jag bara hade skojat lite. Men han blev inte alls glad av det. Istället fräste han: "Ja, du det hoppas jag, för detta är ju din uppgift!" Ja, tack för den du. Det var därför och enbart därför jag pluggade i fem år. För jag ville så gärna ägna min tid åt att låsa upp handikapptoaletter åt folk som inte är handikappade. Man skulle kunna säga att det var min högsta dröm faktiskt. Egentligen tycker jag att jag får låsa upp toaletter alldeles för lite. Det händer kanske bara i snitt någon gång varje eller varannan vecka. Skulle kunna ägna varenda vaken minut åt det! För det är ju trots allt en bibliotekaries uppgift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar