Jo!

En sak till! En sjuk sak! I morse när jag gick fram och tillbaka på perrongen och väntade på mitt tåg så gick jag förbi två tjejer som precis då började skratta hysteriskt. Som vanligt tänkte jag av någon outgrundlig anledning: "Undrar om de skrattar åt mig?" Men som vanligt slog jag också bort den tanken. Varför skulle liksom någon skratta åt mig? Men sen när jag vände och gick tillbaka så stod den ena tjejen med sin iPod riktad mot mig och tog ett foto. Jag vände mig om för att se vad man möjligtvis skulle kunna vilja ta kort på, på en väldigt kall och grå perrong men där fanns ingenting. Ingenting, utom jag. Okej, att jag hade chockrosa strumpbyxor, chockrosa mössa och jättefärgglad halsduk och skor men så rolig är jag väl ändå inte? Jag tycker själv att jag är jääävligt fashion, folk som bara klär sig i beige fattar enligt mig ingenting av fashion. Fashion är att inte bry sig om vad andra tycker utan ha på sig det man själv gillar utan att tänka på om man är ute eller inne. Om jag till exempel hade gått in på typ Monki eller Weekday MSSWRSTWWPPTFSS eller vad de nu heter eller om jag hade hängt på Debban med mina rosa strumpbyxor så hade inte en enda själ reagerat. För där finns så många människor som har tusen gånger mer galen klädstil än jag och de är säkert jättemodemedvetna. Dessutom så har jag fått mer komplimanger för den halsduken och de skorna den senaste månaden än jag fått för något jag någonsin förut ägt.

Så vad jag vill säga är: ni får gärna skratta åt mig om ni nu tycker något med mig är roligt. Jag vet ändå att det beror på att ni saknar något väsentligt i ert eget liv. Kanske en egen vilja! Muähähähäää!

Detta inlägg var alltså inte menat att låta bittert. Jag är glad! Men trött. Borde kanske sova.