Jag älskar att leva. På flera sätt:
1. Jag vill inte dö. Jag är väldigt rädd om mitt liv. Har alltid säkerhetsbälte på bussen om det finns. För tänk vad dråpligt det skulle kännas om man dog bara för att man inte använde säkerhetsbälte.
2. Jag älskar mitt liv. Det är kanske inget direkt spännande liv men jag tror jag har en förmåga att se det vackra i det lilla. Jag kan bli alldeles till mig över en regnbåge till exempel. Eller doften av gräs. Eller en låttext. Eller när jag spelar piano och känner att jag lyckas (då börjar jag gråta ibland). Eller höbollar, jag älskar höbollar! Höbalar, heter de nog. Och barn och hundar på stan. Häromdagen träffade jag en hundvalp i hissen och blev så uppspelt att jag glömde trycka på min våning så jag fick åka med upp till dem och sen ner igen.
3. Ibland gör saker ont och känns sorgliga och vemodiga. Och då känner jag att jag lever. Jag älskar att känna att jag lever. Jag vill aldrig sluta känna det. Helst ska det synas också. Med blåmärken, gräsfläckar och gråt i halsen.
Nyss på tåget hem läste jag ut boken Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Det var hemskt vemodigt allting. Egentligen inget slut jag uppskattar så då blev jag ledsen och tänkte på allt sorgligt som händer. Så nu känner jag mig lite nere. Och min mp3-spelare lyckades med att spela vemodig musik. Men snart ska jag hem till min kollega Linnea så då kommer jag nog bli glad igen.
Den här låten spelades när jag läste sista sidan. Känns passande just nu (tyvärr fanns den bara med nåt slags snöleopard på YouTube):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar