Idag föll en äldre dam i en trappa på jobbet och bröt benet. Jag höll precis på att diskutera med en rullstolsburen om varför våra handikapptoaletter är låsta. Jag förstår ju att det inte är så kul att vara tvungen att be personalen öppna varje gång men innan jag började hade de tydligen problem med missbrukare som hängde där inne. Det kanske är bättre med en ledig och ren toalett även om man måste be om att få den upplåst? Han verkade dock inte hålla med om det alls. Hur som helst råkade jag se i ögonvrån hur hon föll (hon var på sista trappsteget så det var inget långt fall åtminstone), och hamnade på golvet och bara låg kvar. Jag skrek till mannen: "Jag måste gå nu för någon ramlade i trappan!" Och han bara: "Okej, kan du stänga dörren?" Och jag bara: "Okej!" Jag hade ju ingen aning om vad som hände. Det kunde varit en hjärtinfarkt eller hjärnblödning eller vad som helst.
När jag kom fram såg jag att benet var helt av vid vristen. Alltså helt av. Foten pekade liksom åt fel håll. Fatta äckligt! Nina och några besökare kom också rusande. Och jag skrek: "Ring ambulansen! Okej! Jag ringer ambulansen!" Smart av mig tyckte jag. För då verkade jag driftig samtidigt som jag slapp prata med damen och se hennes ben. Det fick de andra göra. En kvinna var sjuksköterska eller något liknande så hon tog hand om henne. Sen tyckte jag det tog skitlång tid innan ambulansen kom. Det var väl inget brådskande fall kanske. Men ändå! Så himla hemskt att ha henne liggande där med benet pekande på ett helt onaturligt sätt. Hon var nog rätt chockad för hon var så lugn. Jag tror inte hon hade sett sitt eget ben som tur var.
Dramatik på högsta nivå alltså.
2 kommentarer:
Men! Tog dramat musten ur dig helt?
Typ.
Skicka en kommentar