Borgarbrackor, kommunister och kaos

Idag lagade jag för en gångs skull mat till Henrik lagom tills han skulle komma hem. Det var bara ett ihopslängande av diverse rester, men ändå! Och så hade jag glömt att han skulle på julfest med jobbet. Så jävla taskigt. 

I fredags fick jag reda på att jag är en borgarbracka. Carro, Henrik och jag satt hemma och hängde och då kom vi fram till det för jag har tydligen lärt mig en massa konstiga vett- och etikettregler som de aldrig hört talas om. Som exempelvis hur man beter sig när en skål utbringas, hur många människor det måste vara vid ett bord för att man inte ska behöva vänta med att börja äta, vem som ska ha vit slips och vem som ska ha svart slips på begravingar och så vidare. Jag trodde självklart detta var saker som alla kunde, men tydligen inte. De andra två var helt chockade och kunde inte komma över faktumet att jag uppfostrats på detta vis. Och jag fick liksom en aha-upplevelse när jag fattade att det kanske inte ens är särskilt vanligt att kunna sådana saker idag. Men jag kan säga att jag blev jätteförvånad när vi var hos Henriks syster efter begravningen och de tog för sig av maten först själva och sedan gick och satte sig utan att bjuda till bords! Det skulle aldrig kunna hända i min släkt! Först ska det trugas och tjatas: Varsågoda! Nu står maten framme! Men ta nu då! Är det ingen som vill ta mat? Men du lille Kalle, du ser hungrig ut. Ta nu mat. (Till slut går lille Kalle motvilligt fram och tar så att resten kan ställa sig i en kö.) Men det var först nu i fredags som jag liksom kunde förstå hur olika familjer är uppbyggda och att inget behöver vara rätt eller fel, bara väldigt annorlunda mot varandra. I Henriks familj äter man aldrig tillsammans. För mig ger det ett väldigt kaosigt och stressigt intryck men för dem är det helt normalt. I min familj äter vi i princip aldrig ensamma utan alltid tillsammans, vilket för Henrik kanske ter sig väldigt uppstyltat och konstlat. Carro berättade att på hennes släktsammankomster får man vara glad om det ens finns stolar till alla. Så skulle det aldrig kunna vara hos mig. Där är allting förbestämt och framdukat och planerat in i minsta detalj med fina dukar och servetter och silverbestick och finservis och kristallglas. Intressant det där ändå. Har fått en helt ny dimension av förståelse kring folks liv och leverne nu.