Dramatik

Idag föll en äldre dam i en trappa på jobbet och bröt benet. Jag höll precis på att diskutera med en rullstolsburen om varför våra handikapptoaletter är låsta. Jag förstår ju att det inte är så kul att vara tvungen att be personalen öppna varje gång men innan jag började hade de tydligen problem med missbrukare som hängde där inne. Det kanske är bättre med en ledig och ren toalett även om man måste be om att få den upplåst? Han verkade dock inte hålla med om det alls. Hur som helst råkade jag se i ögonvrån hur hon föll (hon var på sista trappsteget så det var inget långt fall åtminstone), och hamnade på golvet och bara låg kvar. Jag skrek till mannen: "Jag måste gå nu för någon ramlade i trappan!" Och han bara: "Okej, kan du stänga dörren?" Och jag bara: "Okej!" Jag hade ju ingen aning om vad som hände. Det kunde varit en hjärtinfarkt eller hjärnblödning eller vad som helst.

När jag kom fram såg jag att benet var helt av vid vristen. Alltså helt av. Foten pekade liksom åt fel håll. Fatta äckligt! Nina och några besökare kom också rusande. Och jag skrek: "Ring ambulansen! Okej! Jag ringer ambulansen!" Smart av mig tyckte jag. För då verkade jag driftig samtidigt som jag slapp prata med damen och se hennes ben. Det fick de andra göra. En kvinna var sjuksköterska eller något liknande så hon tog hand om henne. Sen tyckte jag det tog skitlång tid innan ambulansen kom. Det var väl inget brådskande fall kanske. Men ändå! Så himla hemskt att ha henne liggande där med benet pekande på ett helt onaturligt sätt. Hon var nog rätt chockad för hon var så lugn. Jag tror inte hon hade sett sitt eget ben som tur var.

Dramatik på högsta nivå alltså.

Känslosamt

Blä vilken dramatisk dag detta blev! Har ännu inte hämtat mig. Vågar knappt skriva vad som hände eftersom jag vet att mamma kommer läsa, men så här var det: Igår skulle då Carro och jag åka till Hammenhög för att hälsa på Erika. Eftersom bilen står vid Pildammsparken tog jag cykeln dit för att köra därifrån (och nu börjar säkert vissa av er misstänka vartåt detta barkar). Jag ställde cykeln på en av pensionärsgårdarna vid Roskildevägen. Tyckte det kändes väldigt tryggt faktiskt. Sen när vi åkte hem på kvällen kom jag på att vi skulle åka till Mediamarkt idag så då körde jag hem och ställde bilen på Davidshall för att det skulle bli smidigare. Enda nackdelen var ju då att cykeln stod kvar vid Roskildevägen. Så idag när vi varit på Mediamarkt och handlat lite på Coop så körde jag iväg för att ställa tillbaka bilen samt hämta cykeln. Tro fan om jag då inte kunde hitta cykeljäveln! Jag sprang runt på pensionärsgårdarna och letade och blev såklart helt osäker på var jag hade ställt den. Men jag kunde inte hitta den någonstans! Dessutom hade jag inte mobilen med mig så jag kunde inte ringa Henrik. Med tungt hjärta och gråten i halsen släpade jag mig hemåt. Dumma dumma cykel och dumma dumma mig! Jag var helt förstörd när jag kom hem. Henrik tröstade mig och sa att vi skulle gå ut och leta meddetsamma. Så vi gick tillbaka hela vägen och jag visade var jag hade ställt den och vi finkammade hela gården, men den fanns ingenstans. Så sprang Henrik in i ett buskage in mot Pildammsparken. Jag hängde efter och hörde honom ropa: Här är den, baby! Den står här! Och det gjorde den. Jag trodde knappt mina ögon. Jag blev så glad! Jag blir fortfarande så himla lättad när jag tänker på det. Jag tycker så mycket om min nya cykel så jag vet inte vad jag skulle gjort om jag blev av med den! Jag har ju i och för sig en försäkring men så himla trist att behöva punga ut med självrisk och allt annat krångel. Puh! Jag ska aldrig mer lämna min cykel sådär, hur tryggt det än känns. Människor som stjäl cyklar är onda! Om man stjäl från samhället eller rika människor är det en sak (jag menar alltså inte att jag tycker det är rätt men jag kan förstå det lite mer) men att stjäla cyklar, det är så lågt! Det är ju liksom fattiga människor som cyklar och ofta kanske de verkligen dessutom behöver sin cykel. Nu ser inte jag på mig själv som fattig längre men jag har ju inte precis råd att köpa nya cyklar till höger och vänster.

Sen gick vi en runda med cykeln i Pildammsparken.

Desillusionerad

Förra helgen jobbade jag. Sedan dess har jag varit förvirrad. Jag var ledig i måndags och därför gick veckan så himla fort. Så fort att jag trodde det var fredag igår. Och så visade det sig att det var en hel dag kvar. Idag däremot, känns det inte alls som fredag. Jobbade kväll och kom hem för någon halvtimme sedan. 

Att jobba helg spär på mitt människoförakt. Särkilt inför människor som reser kollektivt. Särskilt medelålders vita män som reser kollektivt. De har ingen hyfs alls. Jag tror de är de mest bortskämda i hela världen faktiskt. De äger världen men känner ingen ödmjukhet alls inför detta faktum utan tycker att de kan bete sig precis hur som helst. Jag vet att jag har tjatat om detta förut så jag ska inte göra det så mycket nu.

På bibblan hade vi däremot två damer som en halvtimme innan stängning frågade mig när vi stängde. Så trots att de var medvetna om att vi stängde klockan 16 satt de ändå kvar 16.05 när jag gick förbi. "Ursäkta mig, vi stänger nu." "Ja, vi vet. Vi är strax klara här." "Det är trots allt helg, personalen vill hem." "Du, det är något konstigt med min laptop här, kan du hjälpa mig?" "Eh, nej." 

Idag började dagen väldigt väldigt dåligt. Jag sov nästan ingenting i natt. Sen var mitt tåg sent för att ett stort skepp skulle passera under Öresundsbron så de hade stängt av den (?). Visste de inte detta innan? Kan stora skepp bara köra runt på svenskt farvatten helt på måfå? Efter lite luskande hittade jag detta, vilket gör det hela ännu konstigare. Ett alldeles för högt skepp vill passera under bron, och de bara: okej, vi kan ju testa, eller vaddå? Och sen sa kaptenen att han minsann lyckats förr. Men, vet de inte om det? Jag fattar ingenting. Tycker det känns lite vanskligt  hela grejen. 

Jag fick iallafall ta ett hemskt pågatåg istället. Ett sånt som går förbi Teckomatorp. Det tar svinlång tid. Under den tiden hann batteriet i min mp3-spelare ta slut och ett gäng odrägliga kids från Billeberga satt i tysta kupén och pratade och lyssnade på hemsk musik trots att det var nästan tomt i hela tåget och de kunde suttit var fan som helst. Jag försökte skälla ut dem men de har ju ingen respekt alls för äldre! De bara: men asså, vi lyssnar faktiskt på bra musik så det gör inget. Okej, men det hörs inte eftersom ni använder IPHONEHÖRLURAR. Jag var så förbannad. Mest för att tåget gjorde så att jag mådde illa. 

På lunchen gick jag en promenad i det fina vädret. Då kändes det bättre igen. Jag gillar Helsingborg för alla kullar. Det är så exotiskt. Jag tog en bild på ett träd på kyrkogården. Sen kom det en man som tog av sig till barbröstad. Det tyckte jag var att ta i.

Imorgon kommer min familj så jag funderar på att städa lite nu. Men det känns inte så kul en fredagkväll. Tjillevippen!

En långvarig förkylning

Har ni sett Jean- Pierre Jeunets film En långvarig förlovning? Min förkylning är ungefär som deras förlovning, det vill säga långvarig. Bra film i övrigt! Ni kanske tycker att jag är gnällig? Ni har rätt, jag är mycket gnällig. Men när man inte kunnat sova på ett antal nätter på grund av att man hostar lungorna ur sig så tycker jag man har rätt att vara lite gnällig. I natt fick till och med Henrik nog. Han tog sitt pick och pack och flyttade in i gästrummet. Då är det illa. Han brukar kunna sova sig igenom det mesta annars. 

Så idag gick jag till vårdcentralen. De hade barn uppe på taket som kastade snöbollar på förbipasserande. Jag kraxade med min svaga sjukdomsstämma och hötte med näven åt dem. De måste blivit skräckslagna. Eller inte. Men de slutade iallafall. 

Inne på vårdcentralen fick jag veta att jag nog har ett virus. Ett långvarigt virus. Dessutom har jag feber. Jag har haft feber i en vecka nu! Hur länge kan man ha feber egentligen? Jag sa till läkaren att jag tänkte gå till jobbet imorgon. Han tittade på mig som om jag inte hade alla mina röda och vita blodkroppar på plats i kroppen (eller vad nu läkare tittar efter) och sa att jag nog helst skulle vara feberfri först, och så sjukskrev han mig i en vecka och gav mig recept på Cocillana. Han försökte nog lugna ner mig. Men jag är lugn. Lite för lugn och seg faktiskt. Eller matt och svag, beroende på hur man ser det. Dock väldigt uttråkad. Och så tänker jag på mina stackars fångar som fortfarande inte fått sina böcker. Tur de har platt-TV.

Sitter och lyssnar på Gaby and the Guns. De är väldigt bra. Tyvärr har jag bara fem låtar så det blir lite tjatigt. Men denna får bli dagens låt (videon är inte så bra så ni kan nöja er med att lyssna):

...and i'm head over heels

Har köpt biljetter till London nu. Carro och Christian bestämde sig för att de nog inte kunde följa med. Jag blev jättebesviken! Hade sett fram emot att fira min big threeO med dem. Hade till och med planerat in en särskild ritual som de skulle få närvara vid. Men nu blir det bara Henrik och jag. Och det är heller inte så illa. Vi ska nog få det himla fint! Och istället för att försöka hitta något någorlunda okej och billigt ställe så slängde jag till med ett femstjärningt hotell som ligger på Picadilly nära Hyde Park. Jag snodde pengar från bröllopskontot. Hemskt ledsen. Får se när det där giftermålet blir av. Bara tanken på det gör mig mycket stressad just nu. Det är inte kul och jag vill att det ska vara kul. För Henrik och mig alltså. 

Förut när vi var på Subban och köpte mat så tror jag att jag råkade vara oavsiktligt rasistisk. Vi skulle ha varsin kaka och då sa Henrik: Jag vill ha en vit och då fick han det. Och jag sa: Jag vill ha en färgglad, men då fick jag en brun! Jag ville ju ha den med non stop i. Jag menade liksom inte att den bruna var färgad. Men han verkade inte ta illa upp fastän han var lite brun själv. Istället fick vi två vita och två bruna för de skulle ändå stänga snart och slänga alltihop och när jag lite försiktigt påpekade att jag hade menat den tredje varianten så fick vi två såna också. Så nu har vi sex kakor hemma. Och jag kan inte äta en enda för jag har redan borstat tänderna. Hade helt glömt bort dem.

Nr 17

Kollade precis på bilderna i denna, på häktet och anstalten, hypade bok:

Och hittade detta:

Min gamla portuppgång! Där gick jag in och ut i tre års tid. Och nu figurerar den i en bok om malmöitiska maffian.

Action!

Tre gånger gick brandlarmet på bibblan idag. Tre gånger fick vi stå i kylan på uppsamlingsplatsen och frysa utan jackor. Tre gånger kom brandkåren med rökdykare. Två gånger fick vi köra ut alla besökare (första gången hade vi inte öppnat än). Anledningen var att de satte in en ny brandsäker dörr i källaren och de råkade svetsa igång brandlarmet. Hela biblioteket fylldes av svetsrök. Trots detta var det svårt att få ut vissa besökare. Kollegor berättar om personer som "bara skulle lämna tillbaka en bok först" och trängde sig in fastän biblioteket var helt urtymt och blev förvånade för att receptionen inte var bemannad. Galenskap!

Igår gick det inga tåg till eller från Helsingborg mellan 17 och 22. Genast infinner sig ett slags undantagstillstånd där folk anser sig kunna bete sig hur som helst mot sina medmänniskor bara för att få komma på ersättningsbussarna först. Man kan ju bara tänka sig hur de skulle bli om det hände en katastrof på riktigt. Och jag kanske inte är så mycket bättre. Jag vill ju också på den jäkla bussen så jag kan komma hem. Fast jag skulle aldrig få för mig att armbåga mig fram eller tränga mig före som vissa gör. Någon måtta får det ändå vara.   

Idag har jag träningsvärken från helvetet. Jag följde nämligen med några på cirkelfys igår på lunchen. Jag tyckte jag tog det rätt lugnt ändå, eftersom det var första gången, men mina muskler tycker inte det. De undrar vad fasiken jag håller på med. Men de ska nog få se! 

Dags att sova. Gonatt!

Spökmobilen

Så här var det: jag köpte en ny mobil. En smart mobil. Den ville att jag skulle ha ett googlekonto. Jag har redan ett googlekonto men det är kopplat till min hotmail, så jag har således ingen gmail. Telefonen ville att jag skulle ha en gmail, så jag fixade en gmail. 

Sen fick telefonen en skruv lös. Bokstavligt talat alltså. Det var något som skramlade runt inne i den. Det var inte alls roligt tyckte jag. Jag hade bara haft den i knappt en vecka. Så jag skickade tillbaka den. Efter två veckor kom den hem igen tillsammans med detta:

Jag vet knappt vad soft air gun är och har ännu mindre kommit i kontakt med sådana kulor någonsin i hela mitt liv, vilket innebär att min telefon knappast har kommit i kontakt med dem heller, så länge jag har haft den. Men jag behövde iallafall inte betala, vilket var tur.

Så, mjukvaran var alltså ny, vilket betyder att ingenting fanns kvar i den. Så jag började installera om allt igen men tyckte den betedde sig lite konstigt. Efter någon dag gjorde jag en total systemåterställning och började om igen med att personalisera den. Jag tänkte att jag skulle prova en gång till att använda mitt gamla googlekonto som är kopplat till hotmailen så jag försökte logga in på det men den loggade ändå in på min nya gmail! Helt själv! Mystiskt. Så laddade jag ner Wordfeud, gulliga bakgrunder och tjusiga ringsignaler för det är sånt jag gillar. Så skulle jag köpa en sak för åtta kronor. Då kunde telefonen mitt kontokortsnummer utantill, men jag har aldrig någonsin skrivit in det där! Sen såg jag att jag fått mail till min nya gmail. Från Youtube om att någon kommenterat på mitt youtubekonto men jag har aldrig någonsin skrivit in lösenordet till mitt youtubekonto i telefonen! Hur i helsefjord kan min mobil logga in på alla mina konton? Hur i helsefjord kan den mitt kontokortsnummer? Jag fattar INGENTING. Kan någon vänlig själ där ute förklara detta för mig? Jag springer snart till skogs av pur förvirring. Nu är jag rädd för min nya mobil. Den har skaffat sig ett utpressningsförhållande till mig. Den kan allt om mig, vilket gör att jag aldrig kan dumpa den för då kommer den sprida alla mina uppgifter och alla mina hemligheter över hela internet. Den kommer ta över mitt liv och förvandla mig till ett kolli!

Dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig

Förstår inte riktigt denna. Tror inte det finns någon låt som får mig att känna mig skyldig. Så det var svårt att komma på något. Men det finns en låt som jag gillar men som ändå får mig att känna mig lite olustig av olika, långt om länge dolda i det förflutna, anledningar (härlig mening, jeey!). 

Ledsen och glad

En i mitt team är sjukskriven så jag ska få jobba heltid till och med 15 november och sen kanske en annan i mitt team ska opereras och vara sjukskriven i tre månader så då ska jag få jobba heltid i tre månader. Sen kanske jag aldrig mer kommer jobba något annat än heltid för resten av mitt liv, vem vet? Det känns både väldigt bra och lite dåligt för när ska man göra andra saker än att jobba? Jag kommer inte komma hem före 18 någon endaste dag. När ska man till exempel göra saker som att tvätta och städa? Det kommer nog bli så att vi inte kommer tvätta och städa alls här hemma. Men rika kommer vi bli! Eller ja, inte rika kanske. Det beror på vem man jämför med. Om man jämför med vad vi någonsin varit förut så kommer vi vara rika. Om man däremot jämför med alla andra yrken förutom möjligtvis servitör och städare så kommer vi inte vara rika. Men man ska ju inte jämföra sig med andra, har jag hört, bara med sig själv.

I torsdags hade jag pysselkväll. Det blev väldigt bra till slut. Jag höll på och stressade med bakning och städning halva dagen och till slut kom Jennie. Ingen mer. ALLA andra lämnade återbud typ tio minuter innan de skulle vara här (förutom de som inte lämnade återbud alls eller inte hade svarat på inbjudan alls). Jag höll på att bryta ihop totalt. Jag var dock väldigt glad att Jennie var här, annars hade jag sprungit till skogs och gömt mig under en sten och vägrat komma upp någonsin mer. Men efter ett par förebrående sms kom Carro och Bea också, så vi blev en liten grupp i alla fall. Jag vet att det är väldigt lätt att känna att man inte orkar sådär i sista sekunden. Man vill ju egentligen, men efter en hel dags jobb kommer man hem och känner sig helt slut och vill bara sitta i soffan och glo. Men om man då tar sig i kragen och ändå sticker iväg så brukar det bli väldigt bra till slut. Man brukar vara glad att man faktiskt kom iväg. Jag ska tänka på detta i fortsättningen när jag känner att jag vill lämna återbud i sista stund. Tänk om alla andra gör likadant? Då står ens kompis kanske där med skägget i brevlådan och en dubbel sats chokladmuffins i en nystädad lägenhet och gråter. Och det vill man inte. 

Så jag vill säga TACK till Carro och Bea och allra mest Jennie för att ni ville glädja mig med er gemytliga närvaro. Ebbe hade bakat snickerskakor och allt som Jennie tagit med sig. Och så drack vi te och myste. Jennie klippte och klistrade ihop en tavla med en robot som höll i en hund, Bea stickade halsduk och Carro lärde sig virka. Själv hann jag gå igenom hela min hög med kläder som skulle fixas, lagas och sys om. Kände mig jättenöjd efteråt.

Biblioteksanekdoter

Äldre herre till sin fru efter att jag försökt hjälpa dem vid datorerna i tio minuter:

- Nä, nu går vi till Systemet och köper vin. Det är mycket roligare.

Klockan var 10 på förmiddagen.

Igår hade jag en annan tokrolig typ. Eller inte. Jag brukar aldrig bli upprörd på besökarna men hon lyckades verkligen trycka på någon öm punkt hos mig. Hon kom och frågade om detta var skönlitteraturavdelningen och det var det. Hon ville ha fakta om änglar men inte enbart inom kristendom. Jag gjorde en snabb sökning och kom fram till att fakta om änglar står bland religionsböckerna, och det fanns även någon inom psykologi. Hur som helst: andra våningen, inte bland skönlitteratur, om hon inte ville ha romaner om änglar? Försökte säga detta till henne men hon ville absolut inte gå upp på andra våningen. Hon avbröt mig hela tiden när jag försökte komma fram till vad hon ville och så sa hon att jag var SLÖ! Och att hon faktiskt inte var otrevlig. Eh, jo, sa jag då. Då sa hon att JAG var otrevlig som bara ville bli av med henne. Och jag ba: men vad ska jag göra då? De böckerna du vill ha finns på andra våningen och det står en person där uppe som kan visa dig exakt var, men jag har kö här nu och kan inte följa med. Då sa hon att häromdagen hade någon minsann gått ner i magasinet och hämtat böcker åt henne. Hon visade kvittot och det var äldre religionsböcker som inte får plats på hyllan längre, men som vi inte vill gallra. Ok, så du vill att jag ska gå ner i magasinet och hämta en bok på måfå eller? Om böckerna du är ute efter står på ovanvåningen så kan jag ju inte gå ner i magasinet! (Detta sa jag egentligen inte eftersom hon inte lät mig få en syl i vädret.)

Just då kom Lars, som en räddande ängel (hehe) och bytte av mig. Då sa jag: Nu får du prata med Lars istället, han är säkert mycket trevligare. (Men sen hade hon tydligen blivit lika sur på honom för att han hänvisade henne till andra våningen.)

Action big time

Igår var det action här i huset. En massa kids hade fest och dundrade runt här ovanför. Så långt ingen fara på taket. Henrik och jag satt här i grodan ro och slökollade på Amercian history X när jag helt plötsligt ser saker som faller förbi utanför fönstret. Vi har ju en byggställning här utanför och där hade kidsen fått för sig att klättra ut och röka. Och kasta ner fimpar. Och grus. Och stenar. Och cementsäckar. Mot folk som gick förbi nedanför.  En stackars kille på cykel var någon decimeter från att bli träffad av en femkilostung cementsäck. Jag blev skiträdd. Man kan ju dö för fan! En liten stund senare kom en polisbil inseglandes på gatan. Då blev det ett riktigt hollaballoo där uppe när de skulle fly ut genom bakdörren. Vi släckte alla lampor i hela lägenheten så ingen skulle se att vi var hemma och sen studerade vi spektaklet. Det tog ett tag innan poliserna lyckades komma in genom porten. Jag vet inte hur de gör det? De kan väl inte ringa på hos en massa människor och vänta på att bli insläppta? Men de fick tag i en kille, antagligen han som bor där och vi hörde deras myndiga utskällning genom ett öppet fönster. Sen följde de med honom upp och sen körde de iväg. Efter en liten stund kom kidsen tillbaka, men de gick inte ut på byggställningen igen.

Hänt i veckan

• I fredags var vi på studentfest i Växjö. Min yngsta lillasyster har således gått ut gymnasiet och blivit stor. I sommar ska hon jobba som vaktmästare. 
• I lördags när vi kom hem till Malmö grillade vi hos Erik och Pernilla och sen gick vi på replokalsspelning med Unicorn Bronco. Efteråt följde Carro och jag med och tog en öl på Nobes och som avslutning gick vi hem till trummisen på lite efterfest. 
• I söndags fick Henrik gå upp tidigt för han skulle bli klippt i en klassisk herrfrisyr av Karolina på Scandinavian Hair Academy. Hon skulle göra de omtalade sex vågorna. Tyvärr fick jag aldrig se riktigt hur det blev för alla domarna pillade för mycket på det så det förstördes innan han kom hem. Sen gick vi och hälsade på lille Gaston med föräldrar på Debaser. Väldigt sött litet knyte som sov mest hela tiden.
• I måndags tror jag inte att det hände så mycket mer utom att jag jobbade som vanligt.
• I tisdags var jag på lillbibblan och lämnade över till den nya barnbibliotekarien där. Hon verkar bra. På kvällen var vi hos C&C för att planera semester. Biljetter till trancefestival i Ozora, Ungern inhandlades.
• I onsdags (igår alltså) kom en byggare hit för att lägga puts i våra fönsterkarmar. Det har vart ett evigt tjat på honom. De bytte ju våra fönster ut mot gatan för några veckor sedan och då rev de ut hela fönsterkarmarna. Sen hörde den här mannen av sig genom att slänga en lapp i brevinkastet där det stod att vi skulle höra av oss så vi kunde bestämma en tid han skulle komma och fixa karmarna. Henrik ringde och de bestämde 14 juni men han tyckte att Henrik skulle ringa och påminna honom innan (?!). Det tyckte inte Henrik. Så då flyttade vi tillbaka alla möbler i de tre rummen så vi kunde vara där inne. Sen fick vi en ny lapp häromdagen, ungefär likadan som den första. När Henrik då ringde upp påstod han att han hade försökt men inte lyckats få tag på oss så nu kunde han nog inte komma och fixa förrän efter midsommar. "Ehh jo, vi har bestämt den 14 juni, och nu har jag sagt att jag ska vara hemma och jobba den här veckan bara för det så nu får du se till att komma", sa Henrik. Till slut sa han att han skulle komma den 15 juni, alltså igår. Det ska ta fyra dagar allt som allt. Tänk om han hade börjat i tisdags? Då hade han ju hunnit klart innan helgen. Nu måste vi bo i en jäkla byggarbetsplats hela helgen! Dessutom tar han frukostraster på typ 1,5 timme. Han kommer aldrig bli klar! Och sen ska de måla skiten också. Det får de göra fort för jag vill inte behöva möblera tillbaka allt för att sen behöva möblera bort det igen om ett par veckor.
• Nu till något roligare. Vi köpte bil igår! Vi hade tänkt hyra en bil ett par veckor i sommar för att bila runt lite neråt Europa. Men när vi kollade priser kändes det så himla dyrt så då kollade vi upp lite billiga bilar på Blocket. Tänkte att man kan ju ha den nu i sommar och sen sälja den igen till hösten om man vill det. Hittade denna lilla röda skönhet från 1989. En tant som ville sälja bilen som hon haft sedan 1991. De hade ändå en bil till och nu när de var så gamla räckte det med en, tyckte de. Hur gulliga som helst. Hon blev nästan lite sentimental och ville krama om mig innan vi åkte. De tyckte vi verkade vara två rediga ungdomar. Det kändes fint. Vi var värdiga att få ta över bilen. Vi lyckades pruta ner priset från 7000 till 5000 dessutom. Och ni anar inte hur fin den är! Inte en repa, lacken blänker. Det enda var lite rost vid ena hjulet. Det känns som att den stått oanvänd i ett garage sedan 1991. Den ska heta Anna efter "Anna hade en vän med en bil". 
• Idag är jag ledig. Eller arbetslös snarare. Kommer bli lite så nu i sommar. Alla på jobbet klagar på att de har fått så himla många infopass inbokade. För mig är det mycket färre. Och det betyder inte att jag har färre än de, det betyder att jag har haft många fler än de förut och nu har vi typ lika. Men eftersom jag slutat på lillbibblan blir det mindre jobbtid för mig. Har forfarande en del extrapass inbokade men inte så många. Men det kan ju vara skönt så här på sommaren. Skönt men fattigt.
• Nu tror jag hantverkaren har gått och jag ska ta hand om min tvätt. 

Dagens låt:

These days, i tell ya

Idag råkade jag låsa mig ute på lillbibblan. Jag skulle, glad i hågen eller nåt, gå ut och hämta tidningen innan öppning och när dörren smällde igen kom jag på att jag inte hade nyckeln med mig för att komma in igen. Jaha. Hur gör man då? Jag tänkte en stund. Sen gick jag till affären och bad om lov att få låna telefonen vilket gick bra. Jag tackar den högre makten för att jag kunde ett nummer utantill. Det var till telefonjouren på storbibblan. Där satt Martin. Han skrattade. Sen fick han gå och avbryta övriga personalens stormöte och berätta för alla att jag hade låst mig ute. Sen kom vaktmästaren och släppte in mig. Tur att hon ändå skulle komma med bokbudet sen. Då var det ju inte helt förjäves. Resten av dagen gick smärtfritt som tur var.

Igår hade jag strumpbyxor på mig. Tyvärr gick de sönder ett jättestort hål på knät när jag satt på Triangeln och väntade på tåget. Fick köpa nya på Pressbyrån i Helsingborg för det kunde man göra enligt jobb-Christian. Och så följde han med som stöd fastän det ledde till att han också blev sen. De nya gick också sönder. Men det syntes inte förrän jag kom hem för det var inuti skon.

Ikväll har vi kollat på Tillsammans för Christian hade inte sett den. Den är fantastisk ju!

Förresten, varför ger ni inga pengar till Henriks Mustaschkamp?

Inte coolt

Idag bråkade jag på gymmet. Jag sa åt två anabolastinna killar att de nog borde välja lite lättare vikter eftersom de uppenbarligen inte orkade med dem (de släppte skivstången i golvet från midjehöjd gång på gång på gång så att folk fick hålla för öronen). Och vet ni vad de sa? De sa: "Håll käften och gå och träna med dig." Jag sa: "Håll käften själv, ni stör ju alla här." varpå alla andra i lokalen såg jätterädda ut och liksom visslade och tittade bort. Tack så jävla mycket! Sen stirrade den ena stint på mig under hela tiden jag var kvar men jag bara stirrade tillbaka och log. Så om jag försvinner inom kort så är jag antagligen kidnappad och mördad och dumpad i Öresund. Och då vet både Henrik och tjejen som jobbade där hur de såg ut.

Ensam kväll

Nyss höll jag på att dö. Jag halkade när jag skulle kliva i badkaret och mitt knä slog i kanten så hårt så hela benet nästan böjdes bakåt. Tur jag klarade mig undan med bara ett blåmärke och rena förskräckelsen. För jag kunde ju helt klart dött.

Henrik är inte hemma så jag har roat mig med ett nedladdat Top Model-avsnitt. Där fick veta ni min största last. Det är sant. Jag gillar Top Model. Jag vet inte varför egentligen för de flesta som är med är ju rätt töntiga, särskilt domarna och för att inte tala om Tyra, men jag gillar det ändå. Så det så. Fast i den här säsongen åker mina favoriter ut en efter en. Det är trist.

I måndags var det tydligen Alla hjärtans dag, hörde jag. Man kan säga att Henrik och jag firade med att han lagade mat lagom tills jag kom hem från jobbet eftersom jag jobbade kväll. Nu är det ju så att jag har drillat honom att laga mat nästan varje gång jag jobbar kväll så då kan vi säga att vi har Alla hjärtans dag här hemma varje gång jag jobbar kväll. Det är himla fint, tycker jag. Imorgon jobbar jag kväll igen, på min lilla filial. Det är väldigt lugnt och skönt där, händer nästan aldrig någonting. Bra kontrast mot stadsbibblan där det alltid ska hända något dramatiskt. Är det inte bränder på toaletterna så är det alkisar som skrämmer övriga låntagare och kissar ner stolar. Och just nu har vi nästan inga publika datorer kvar för de har blivit stulna. Vad är det för sätt va? Stjäla från folket! Det gillar vi inte.

Nedan har ni en video med El Guincho som Nina och jag var och såg på Debban i lördags. De var så energiska och glada. Väldigt dansant. Nu ska jag väl gå och lägga mig och läsa Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Har inte kommit så långt än men det är så bra språk! Det är så väldigt trevligt att läsa en bok med bra språk i dessa tider av det-är-för-dyrt-med-korrekturläsning-så-vi-hoppar-över-det-va-mentalitet. Har varit rätt trött den här veckan. Men imorgon har jag sovmorgon. Guten nacht alle faule leute.

Marint

Idag är det tjugondag knut och då dansas julen ut. Tyvärr har vi inte dansat ut någon jul här idag, utan det får jag göra imorgon när jag är ledig. Egentligen ville vi göra det i söndags men vi bara såsade istället. Och det var ju trevligare. Men jag har dansat ut julen här på bloggen iallafall! Det blev lite marint istället. Marint är fint. 

Förstår ni hur trött och arg jag blev igår när jag upptäckte att jag hoppat på fel tåg? Som om resandet inte tar nog tid från mitt liv ändå. Varje dag, 12 minuter över varje timme går ett tåg från spår 4 (99% av gångerna iallafall) i Helsingborg och varje dag får jag springa för att hinna eftersom jag alltid slutar hel. Och varje gång står tåget där och är precis på väg att gå, så även denna gången. Och varje gång slänger jag en snabb blick på spårskyltarna för att se så att det går åt rätt håll, så även denna gången. Så jag hoppade på och kände mig lättad för att jag även denna gången hann med. Men så när jag sitter där i grodan ro får jag en känsla av att något inte stämmer så jag tittar upp mot displayen och där står det tydligt "Tåg mot Göteborg" så jag rusar upp och bort mot dörren men den går inte att öppna så jag springer till nästa dörr där tågvärden står och precis håller på att stänga. Jag frågar henne om det här tåget går till Göteborg och hon svarar jakande. Jag säger att då är jag på fel tåg och måste av. Men det går inte. Hon har redan gett klarsignal. Och då står vi fortfarande stilla på perrongen. Och jag får inte komma ut. Jag måste följa med ända till Ängelholm innan jag kan byta och åka tillbaka. Dramatik!

Jag kom hem en timme senare än vad som var tänkt. Inte så farligt kanske men jag skulle ju till Liv på syjunta. Nu var jag alldeles för trött och sur och hungrig. Och sen skulle jag egentligen ätit middag med en kompis som fyllde år men det blev inget med det heller. Det upptäcktes ändå att Henrik och jag blev inbjudna flera dagar senare än alla andra! Man kan undra varför. Blev vi bortglömda från början eller behövdes det utfyllnad och därför bjöds vi in på slutet? Detta kommer vi nog aldrig få veta. Och det spelar inte så stor roll heller. 

Jag, om någon, vet hur svårt det är att bestämma sig för vilka som ska bjudas in när det gäller viktiga händelser i ens liv. Ett bröllop till exempel. Jag grubblar mig fördärvad. Ska man exempelvis behöva bjuda in folk man knappt känner bara för att de umgås i samma gäng? Ska man behöva spendera över 500 kronor på en person man inte direkt gillar (eller snarare misstänker att personen inte gillar en) bara för att han/hon är tillsammans med någon man gillar? Det händer ju faktiskt ganska ofta att personer man gillar har konstiga partners. Ska man bjuda in folk bara för att man misstänker att han/hon kommer ta illa upp om han/hon inte blir bjuden? Kan man bjuda någon man bara träffat ett par gånger och fattat tycke för om man inte ens bjuder  folk man träffar ofta? Om man bjuder en kusin, kan man då strunta i en annan?

Jag vill bara att min och Henriks fest ska vara full med folk vi gillar och som gillar oss. Vill inte ha nån konstig stämning eller snickesnack. Inga sneda blickar och hemlighetsmakeri. Det ska bara vara fint och roligt och avslappnat!

No more drama

Det nya året drippdroppade in från taken i takt med att snoret drippdroppade från min lilla dumma näsa. Som vissa av er kanske såg på bilderna, var vi hos Carro och Christian. Jag var inte helt kry. Försökte kurera mig med en dryck bestående av chaite med honung, lime och vodka. Jag tyckte det lindrade en liten stund, men jag vet inte. Sen kom Gabbi och Kvist med ett sällskap varav hälften tyckte att vi var kommunister och gick efter bara en liten stund. Jag visste inte att politiska åsikter var något man kunde tycka att folk har. De som var kvar försökte släta över med att vi nog faktiskt var kommunister om man jämförde med dem. Ja ja, bara ingen kallar mig nazist så är jag nöjd, suckade Carro uppgivet. Fast ehh, det är ju lika illa att bli kallad kommunist som nazist, sa de då, massmord som massmord liksom. Och jag fattade absolut ingenting. Först säger de att jag är kommunist, sen säger de att kommunister är lika onda som nazister. Alltså är jag som en nazist? Eller? Och dessa människor ska man behöva vara på fest tillsammans med! Det är därför ni kan skymta mig på bilderna iförd en basker med röd stjärna. Jag hittade den i en bokhylla och tyckte den passade bra med tanke på omständigheterna.

Åh! Jämt ska det uppstå massa politiska diskussioner! Kan inte folk bara vara snälla mot varandra, så skulle allt vara fint? Jag är trött på dramatik. Jag har till och med sagt upp bekantskapen med alltför dramatiska människor för att jag inte pallade. Jag vill ha lugn och ro och harmoni. Dramatik hade jag nog av i min ungdom.

Men jag har ett nyårslöfte för första gången på flera år! Att jag ska sluta bli sjuk. Sen jag började på mitt nya jobb i september har jag vart förkyld mer än vad jag vart sammanlagt på tio år. Så kan jag inte ha det. Och därför har jag lovat mig själv att inte bli sjuk mer. Så fort jag blivit frisk alltså. Har börjat käka ginseng. Och jag är så glad för att jag är ledig imorgon också så jag hinner krya på mig lite mer.

Varning

Jag vill bara påminna alla om att vara försiktiga när ni går längs husen i stan. Det finns en massa fastighetsägare som inte har spärrat av fastän det hänger gigantiska istappar ner från taken. Här har det fallit snö och is utanför fönstret med jämna mellanrum hela dagen. Det är ju inte ofta man tittar upp mot taken sådär så det är lätt att missa. Så tänk på det nu!

Sen vill jag visa min fina chokladkalender som jag fick av Henrik igår. Han hittade den på Hemköp för endast tre kronor. Det är helt sant! Jag gillar inte Hello Kitty egentligen men det är så mycket kärlek i den här så jag kan inte låta bli att älska den. Det är den finaste chokladkalender jag sett tror jag.

Mitt moderskepp

Moderskeppet har blivit stulet. Idag. Förövarna heter Malmö stad. Åh, jag blir så arg! Det är inte snällt att forsla bort folks cyklar bara för att de inte står i ett cykelställ. Alla cyklar får faktiskt inte plats i cykelställen vid Centralen. Eller jo, kanske längst ut på flotten, jag vet inte, jag är aldrig där. Problemet är att man inte vet vilka platser som är förbjudna eftersom tusentals andra ställer sina cyklar där. Så helt plötsligt när man kommer hem en regnig kväll, trött och hungrig med huvudvärk, så ser man att hälften av alla cyklar är spårlöst försvunna, inklusive Moderskeppet. Hade det inte varit smartare då att sätta upp tydliga skyltar några dagar i förväg så att alla som faktiskt använder sin cykel har chans att flytta på den? För det finns ju hundratals cyklar där som aldrig används, som folk bara lämnat vind för våg. Men nej, då blir det ju inget roligt överraskningsmoment. Vi måste förstås straffas för denna hemska förseelse att parkera cyklar på fel ställe och vi måste straffas hårt. Ingen efterräkning är egentligen hård nog.

Så nu måste jag bege mig till Ridspögatan 4 och betala 240 kronor för att få tillbaka min cykel, annars kommer den säljas. Problemet är att man bara kan hämta ut den måndagar och torsdagar 15-17. Hur ska jag någonsin hinna dit? På måndagar är jag hemma klockan 20 och på torsdagar klockan 18.30. Buhu, det här är ju jättejobbigt! Jag är ledsen nu.

Och sen att det härjar en ny laserman i Malmö är ju inte heller så jäkla kul. Mamma sms:ade mig nyss och sa att jag inte får gå ut.

Men snart snart snart kommer min Henrik hem. Då kommer allt kännas mycket bättre!