Idag har jag vart hemma sjuk. Har en feber som inte vill ge med sig. Har till och med köpt en febertermometer. Jag har inte haft feber på sketalänge, men sedan jag började mitt nya jobb har det känts så några gånger så då skaffade jag en temp så man kan kolla. Jag gillar att kunna kolla grejer. Annars är jag alltid en sån som tycker att jag själv överdriver. Om jag är förkyld eller så. Jag är säkert inte sjuk på riktigt tänker jag. Så nu kan jag testa mig själv.

På torsdag ska jag på syjuntahandarbetspysselpryl hemma hos Liv. Om någon är sugen på att följa med är det bara att säga till. Själv tänkte jag sätta igång ordentligt med ponchon som jag ska virka till Henrik.

Imorgon tänkte jag inte vara sjuk så därför är det nog bäst att hoppa i säng nu. Gonatt!

Besvikelse

Det blev inget Ratatat igår. Vi kom dit strax efter 21 och då var det redan fullt och kön ringlade sig ända bort till Coop. Halva Malmö och alla öststater tillsammans hade bestämt sig för att sticka dit. Jag fattade aldrig när de blev så stora. Sist vi skulle se dem undrade folk om det var 80-talsbandet Ratata vi syftade på. Jag kunde inte riktigt acceptera faktum så jag stod kvar i kön en bra stund medan de andra gick tillbaka till förfesten hos Gabbi och Kvist. Jag var så arg! Jag tyckte att alla andra som var där, egentligen inte hade lika mycket rätt att vara där som jag. Och min vän chefskocken var inte alls sugen på att utnyttja sin makt och smuggla in mig. Så det var bara att ge upp och gå hem. 

Och idag är jag fortfarande febrig. Vi har vart på Ikea med Mia och köpt en gigantisk taklampa till sovrummet bland annat. Nu vill jag ha mat. Haj!

Feber

Igår fick jag akut feber på kvällen. Det gjorde ont i hela kroppen. Om någon petade på mig kändes det som att jag skulle få ett blåmärke. Jag fick hoppa i säng redan klockan 22 och då hade jag verkligen hållt ut länge tyckte jag. Idag är det mycket bättre, och det är bäst det! För ikväll ska vi se Ratatat på Debban. Inget i världen kan hindra mig från att gå dit.

Tycker ni inte att jag ska skriva så här fint alltid?

Finns det en låda så måste man sitta i den.

Våra nya fantastiska pallar med förvaring. Har letat efter exakt såna hur länge som helst! Och gissa var vi hittade dem? På Netto! 199 för den stora och 119 för den lilla. Fab!

Den onde, den gode, den fule

I fredags hade Carro och Christian maskerad med tema: Den onde, den gode, den fule. Fritt att tolka som man ville. Jag var en asball cowboy och Henrik var spindelmannen. Idag fyller Henrik år. Grattis!

Bilder från maskeraden:

Gå hem nu! tänker hon nog.

Gonatt min skatt!

This is head

På Babel.

En liten historia

Nu ska jag berätta om hur jag friade till Henrik. Det hela började egentligen sommaren 2008. Då bestämde jag mig för att fria på vår fyraårsdag, det vill säga 21 september 2009. Jag började leta förlovningsringar och allt. Ville bara ha något enkelt och tunt, och helst inte i guld. Jag ville ha silverfärgat men allt jag kunde hitta var bara stora klumpiga grejer som jag inte gillade alls. Till slut hittade jag en sida på internet som gjorde ringar i ämnet palladium, något jag aldrig hört talas om innan, tydligen en släkting till platina men inte så dyrt. Och de hade en modell som jag gillade. Så jag sparade sidan bland mina favoriter och tänkte inte så mycket mer på det. 

Sen började september 2009 närma sig. Mycket hade hänt. Henrik hade fått cancer och skulle opereras någon vecka innan den 21:e. Jag jobbade timmar på bibblan i Sjöbo och fick inte in så mycket i lön. Henrik hade bara sjukpengar. Allt kändes fel. Både ekonomiskt och känslomässigt. Jag ville inte att cancern skulle få förstöra vår eventuella förlovning. Jag ville att vi skulle vara fria från all skit. Så jag bestämde mig för att vänta lite.

Så nu i somras bestämde jag mig för att det var dags. Jag är 28 år. Nu vill jag att något ska hända. Så jag gick in på den där guldsmedssidan igen och den såg exakt likadan ut. Någon vecka innan vår 5-årsdag beställde jag hem ringmått som man ska prova ut för att se vilken storlek man ska ha. Jag var tvungen att säga till Henrik att han inte fick kolla posten på några dagar eftersom han alltid kommer hem tidigare än jag. Då trodde han att jag hade köpt någon fin present och blev helt orolig eftersom vi har bestämt att vi inte ska köpa presenter på årsdagen. Men jag tror jag lyckades avstyra oron. Så en fredag när jag var ledig gick jag runt på stan och letade efter ett fint kort. Jag gick till Korthuset, men inget tycktes fint nog för ett frieri. Så gick jag till varenda affär som kunde tänkas ha kort och till slut, när jag inte orkade leta längre, köpte jag ett på Akademibokhandeln som kändes okej.

Den 21 september inföll en tisdag. Jag kom hem 18.30 och då gick vi direkt till en restaurang som Henrik hade bestämt. Det var en överraskning så jag visste inte vart vi skulle. Det blev Akropolis som ligger mitt i Kungsparken. Vi var de enda som var där så tidigt. Och vi fick massa massa mat med massa massa tzatziki. Henrik betalade och så gick vi mot Hemköp i Kronprinsen för att slå på stort med Ben & Jerry-glass. Henrik styrde stegen direkt mot stora vägen men jag bara: kan vi inte gå in här? Och han: men det blir ju en omväg! Och jag: men det gör väl inget, det är ju mycket finare där. Och han: jaja, då går vi väl in där då. 

Så under en gatlykta i Kungsparken, bredvit en liten damm med konstgjorda näckrosor tog jag fram ett kuvert och gav honom. Så här såg det ut:

Jag var jättenervös. Vi har pratat om att gifta oss någon gång, men Henrik har också sagt att man kan skita i sånt. Så jag hade ingen aning om vad han tyckte. Men han blev glad och sa JA. Med i kuvertet låg också ringmåtten. Jag ville att han skulle vara med och bestämma ring så vi får en som vi båda gillar. Så gick vi och köpte glass och när vi kom hem visade jag ringarna på internet och han tyckte de var fina. Så här såg vi ut när vi var hemma och myste i soffan:

Tyvärr så hade de så himla mycket att göra hos guldsmeden så det tog ända tills nu i torsdags innan vi fick dem. En hel månad senare. Och dessutom var min ring för liten så jag fick skicka tillbaka den så nu måste jag vänta ännu längre. Henrik går runt med sin ring men jag har ingen. Men jag ska ju ha den hela livet så vad gör väl några veckor hit eller dit?

Och det var det.

2010-09-21

Kristin <3 Henrik

Mitt moderskepp

Moderskeppet har blivit stulet. Idag. Förövarna heter Malmö stad. Åh, jag blir så arg! Det är inte snällt att forsla bort folks cyklar bara för att de inte står i ett cykelställ. Alla cyklar får faktiskt inte plats i cykelställen vid Centralen. Eller jo, kanske längst ut på flotten, jag vet inte, jag är aldrig där. Problemet är att man inte vet vilka platser som är förbjudna eftersom tusentals andra ställer sina cyklar där. Så helt plötsligt när man kommer hem en regnig kväll, trött och hungrig med huvudvärk, så ser man att hälften av alla cyklar är spårlöst försvunna, inklusive Moderskeppet. Hade det inte varit smartare då att sätta upp tydliga skyltar några dagar i förväg så att alla som faktiskt använder sin cykel har chans att flytta på den? För det finns ju hundratals cyklar där som aldrig används, som folk bara lämnat vind för våg. Men nej, då blir det ju inget roligt överraskningsmoment. Vi måste förstås straffas för denna hemska förseelse att parkera cyklar på fel ställe och vi måste straffas hårt. Ingen efterräkning är egentligen hård nog.

Så nu måste jag bege mig till Ridspögatan 4 och betala 240 kronor för att få tillbaka min cykel, annars kommer den säljas. Problemet är att man bara kan hämta ut den måndagar och torsdagar 15-17. Hur ska jag någonsin hinna dit? På måndagar är jag hemma klockan 20 och på torsdagar klockan 18.30. Buhu, det här är ju jättejobbigt! Jag är ledsen nu.

Och sen att det härjar en ny laserman i Malmö är ju inte heller så jäkla kul. Mamma sms:ade mig nyss och sa att jag inte får gå ut.

Men snart snart snart kommer min Henrik hem. Då kommer allt kännas mycket bättre!

Klockor

I morse blev jag bönhörd. Det var hur konstigt som helst. Jag vaknade 10 min innan klockan skulle ringa, det vill säga 06.10. Jag ba: neeeeeej, jag vill inte gå upp, jag vill sooooova! Och så låtsades jag att jag sov medan jag väntade, och våndades, på att klockan skulle ringa. Och tiden gick. Och klockan ringde inte. Nu måste den väl ändå sätta igång! tänkte jag och kollade. Då var klockan i taket 06.19. EN ynka minut kvar. Åh, varför varför kollade jag? grämde jag mig och låtsades att en minut var jättelång tid. Och väntade. Och våndades. Men klockan ringde ändå inte. Då kollade jag igen. Den stod på 06.21. Nu måste ju något vara fel, tänkte jag då och tog upp mobben för att kolla där istället. Då var den bara 05.21! Förvirrningen var total. Vad fan är det här? Vilken klocka går rätt egentligen? Klockan i taket ska liksom ställas rätt med hjälp av någon radiosändning så då tänkte jag att jag kanske missat att ställa om mobilklockan inför vintertid, i flera dagar, för jag vet ju att det alltid sker på helgen. Men inte mitt i månaden väl? Och dessutom ställer man ju bak den på vintern, inte fram. Alla dessa logiska tankar hann jag tänka i min yrvakna hjärna. Sen gick jag upp och kollade alla andra klockor, och alla var 05 och inte 06, till och med TV:n. Så det var bara att inse att jag kunde sova en hel timme till! Wihoo! Tyvärr var jag helt uppstissad så det tog ett tag innan jag somnade och när jag vaknade när klockan ringde efter en timme var det precis samma ångest en gång till. Men den känslan när man får reda på att man får sova en hel timme till är obeskrivlig! Fantastiskt! Jag älskar att sova när man inte får sova!

Ensam hemma

Henrik är med jobbet på mässa i Älvsjö den här veckan. Det är tråkigt att vara ensam hemma. Idag har jag börjat virka på en poncho. Henrik har tjatat om en i flera år, så nu ska han få en. Tyvärr gjorde jag fel redan första varvet. När jag var klar med alla mönstergrupper var det massa luftmaskor kvar som jag inte vet var  jag ska göra av. Tror jag får börja om. Helst med en ny större virknål. Min blåa virknål är spårlöst försvunnen nämligen och den guldiga är så tunn. 

I övrigt tröstar jag mig med chokladglass och Desperata husfruar. Det har jag inte sett på två år men jag tycker jag hänger med rätt bra ändå. Susan har börjat städa lättklädd online, Gabi har fått reda på att hennes dotter blev bortbytt på BB och Tom har fått medicinsk marijuana mot sin depression. Annars är det mesta som vanligt.