Färgglad marknad i Aguas Calientes (Machupicchu Pueblo)

Published with Blogger-droid v2.0.10

Machu Picchu

Published with Blogger-droid v2.0.10

Utanför vår dörr

Published with Blogger-droid v2.0.10

Shopping i Peru

Published with Blogger-droid v2.0.10

Sjuksjuksjuk och gott nytt år

Jag har blivit sjuk igen. Det kom på julaftonskvällen med ont i halsen och sen hade jag verkligen SVINONT i halsen ända tills idag, då det känns lite bättre äntligen. Jag trodde jag skulle bli tvungen att hoppa från en bro eller något för det gjorde så jäkla ont. Jag har nog aldrig ätit så många värktabletter på så lite tid förut. Men de hjälpte bara en aning. Jag gick till vårdcentralen i torsdags och hoppades att det skulle vara halsfluss så jag kunde få medicin men det var bara ett vanligt helvetesvirus. Jag hatar virus mer än allt annat! Onda virus iallafall. Jag har aldrig förut haft så ont. Jag kunde varken äta eller dricka någonting för det gjorde så ont. Förstår inte varför jag ska behöva råka ut för dessa virus hela tiden. Läkaren gav mig en konstig dryck som man skulle gurgla med så skulle det lokalbedöva men det hjälpte föga. Ingenting hjälpte så jag bestämde mig för att vägra prata så halsen kunde vila. Försökte kommunicera med Henrik med hjälp av gester men han fattade ingenting. Inte ens när jag återanvände gester som han hade fattat förut så fattade han! Och så sa han att jag var dålig!

Idag känner jag en stor tacksamhet över att det känns bättre. Så jag slapp hoppa från bron eller bli psykiskt sjuk. Tyvärr har jag fått en helt hemsk hosta istället. Jag bara hostar och hostar och hostar så Henrik fick gå och lägga sig i gästsängen häromnatten. Men det är iallafall bättre än halsontet om jag nu måste välja. Skulle önskat att jag hade lite hostmedicin dock. Men det har jag nu inte.

Tänkte bara önska er ett gott nytt år och säga att jag nog inte kommer skriva här så mycket mer. Känns liksom överspelat och forcerat på något sätt. Dessutom är det väl nästan ingen som läser ändå. Så ha det fint!

Borgarbrackor, kommunister och kaos

Idag lagade jag för en gångs skull mat till Henrik lagom tills han skulle komma hem. Det var bara ett ihopslängande av diverse rester, men ändå! Och så hade jag glömt att han skulle på julfest med jobbet. Så jävla taskigt. 

I fredags fick jag reda på att jag är en borgarbracka. Carro, Henrik och jag satt hemma och hängde och då kom vi fram till det för jag har tydligen lärt mig en massa konstiga vett- och etikettregler som de aldrig hört talas om. Som exempelvis hur man beter sig när en skål utbringas, hur många människor det måste vara vid ett bord för att man inte ska behöva vänta med att börja äta, vem som ska ha vit slips och vem som ska ha svart slips på begravingar och så vidare. Jag trodde självklart detta var saker som alla kunde, men tydligen inte. De andra två var helt chockade och kunde inte komma över faktumet att jag uppfostrats på detta vis. Och jag fick liksom en aha-upplevelse när jag fattade att det kanske inte ens är särskilt vanligt att kunna sådana saker idag. Men jag kan säga att jag blev jätteförvånad när vi var hos Henriks syster efter begravningen och de tog för sig av maten först själva och sedan gick och satte sig utan att bjuda till bords! Det skulle aldrig kunna hända i min släkt! Först ska det trugas och tjatas: Varsågoda! Nu står maten framme! Men ta nu då! Är det ingen som vill ta mat? Men du lille Kalle, du ser hungrig ut. Ta nu mat. (Till slut går lille Kalle motvilligt fram och tar så att resten kan ställa sig i en kö.) Men det var först nu i fredags som jag liksom kunde förstå hur olika familjer är uppbyggda och att inget behöver vara rätt eller fel, bara väldigt annorlunda mot varandra. I Henriks familj äter man aldrig tillsammans. För mig ger det ett väldigt kaosigt och stressigt intryck men för dem är det helt normalt. I min familj äter vi i princip aldrig ensamma utan alltid tillsammans, vilket för Henrik kanske ter sig väldigt uppstyltat och konstlat. Carro berättade att på hennes släktsammankomster får man vara glad om det ens finns stolar till alla. Så skulle det aldrig kunna vara hos mig. Där är allting förbestämt och framdukat och planerat in i minsta detalj med fina dukar och servetter och silverbestick och finservis och kristallglas. Intressant det där ändå. Har fått en helt ny dimension av förståelse kring folks liv och leverne nu.

Korvfest

I lördags hade vi femton män här hemma. Jag skojar inte, de var verkligen femton stycken. Ungefär iallafall. Vi var några som skulle gå på klubb. Julfest på Moriskan. Inget som verkade intressant egentligen men Ante ville så gärna dit så då gick vi dit. Hade förfest hos oss först och lyckades alltså med konststycket att bjuda in femton män. Jag bjöd ingen kan jag säga utan det stod de andra för. Som tur är bryr jag mig inte så himla mycket om sådant nu för tiden utan ser mer folk som individer. Tänk om jag hade varit sjutton, då hade jag nog dött av pinsamhet. Nu vågade jag till och med starta en allsång i hissen, Do re mi från Sound of Music. Mycket stolt!

Precis så här var det, hela kvällen. Jättetramsigt:

Okej okej

Jag måste skriva ett nytt inlägg. Henrik säger att det är deprimerande att gå in på bloggen nu när det förra inlägget ligger där. Och så kan vi ju inte ha det. Tyvärr vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om. Vi har varit på begravning. Förra veckan. Det var fint men tungt. Sen blev jag sjuk. Det var mycket tråkigt. Jag trodde att jag aldrig skulle orka gå upp ur sängen igen. Faktiskt. Jag låg där i tre dygn ungefär. När jag är sjuk så fattar jag aldrig att jag verkligen är sjuk på riktigt förrän jag blir frisk. Varje gång tänker jag att jag nog bara är lat och att jag egentligen borde gå till jobbet men att jag är så himla trött och frusen så det går bara inte att komma upp ur sängen. Sen efteråt när man upptäcker att man faktiskt kan ta sig fram utan att behöva kräla runt på golvet bara: jahaaaa! Nu fattar jag! Jag var verkligen sjuk! Då känns det skönt att veta att man inte skolkade trots allt. Så är det när jag är sjuk. Nu vet ni det.

Jag har köpt ett nytt schampo och balsam. Märket heter Aubrey och jag valde det som heter Rosa Mosqueta fast det fanns massa olika. Nu är ju jag ingen expert men så långt jag kan utröna verkar det inte innehålla några elakheter direkt, varken för människor eller natur. Så då återstår det ju bara att det ska funka bra också. Jag har bara hunnit använda det en gång hittills och det var igår men det kändes iallafall väldigt trevligt. Både schampot och balsamet hade liksom lyxigare konsistens och var drygare än Urtekrams till exempel. Men vem vet, mitt hår kanske börjar drypa av fett om en timme eller så. Än så länge verkar det lovande dock!

Vad mer kan jag säga? Det var nästan fyra veckor sedan jag skrev sist. Vad har jag gjort? Jag har köpt massa julklappar. Nästan alla. Men min kära moder och min ena kära syster vägrar skicka önskelistor. Snart blir det kanske inga julklappar till er!

Overkligheter

Nu måste jag berätta om något jobbigt som hänt i helgen: Henriks pappa har dött. Det känns så himla sjukt att ens skriva det! Jag kan inte alls fatta det. Självklart råkade jag vara i Växjö exakt den här helgen så jag var inte ens hemma för att kunna hjälpa honom. Det är så hemskt när personer man älskar är ledsna och man kan inte göra något åt det. Ingenting jag gör kan göra det bättre nu. 

Henrik är inte hemma så jag har inte träffat honom sedan det hände. Han ringde igår morse vid sjutiden och var i upplösningstillstånd. Pappan hade varit i Stockholm för att hälsa på några vänner och han skulle precis gå upp för en trappa när han plötsligt ramlade baklänges och slog i huvudet i en hård kant av något slag. Tydligen orsakades det av en hjärnblödning. Så Henrik fick ta första flyget upp till Stockholm och hans familj åkte också dit från Karlstad. 

När de kom till Karolinska levde han fortfarande men låg i respirator. Och de fick veta att det inte fanns något hopp ens. 

Usch var overkligt det känns. Eftersom jag varken träffat Henrik eller ens varit hemma i helgen så kan jag verkligen inte fatta det. Och jag kan inte förstå hur det känns. Jag vågar inte ens tänka tanken att någon av mina föräldrar skulle dö. Det finns ju liksom inte. Jag vet bara att jag är så oerhört ledsen för Henriks och hans syskons skull. Och lilla Alice som blir utan morfar. Och alla ungdomar han hjälper i sitt jobb. Det är så himla himla sorgligt. 

Nu sitter jag bara här och väntar på att Henrik ska komma hem. Men det är tre timmar kvar. Jag har ringt hans chef. Jag har bestämt vad jag ska fixa för mat. Har städat upp lite. Och nu vet jag inte vad mer jag ska göra.

Sonny och Henrik.

Svårt

Häromdagen när jag var på häktet och jag gick runt från celldörr till celldörr med en ur personalen så kom det ut en liten liten man med en vit bandana runt hela huvudet knuten med en stor rosett mitt på pannan. Personalkvinnan sa: "Do you want a book?" men vi kom ganska snart fram till att han inte förstod engelska så då började vi gestikulera istället, varpå han tog ett kliv fram och plockade på sig en bok på måfå, utan att ens titta på den. Då sa personalkvinnan: "Nej, men den där kan du ju inte läsa, du kan ju inte svenska!" och tog ifrån honom boken och stängde dörren om honom och vi bestämde att jag skulle ta med ett par böcker på hans språk från biblioteket istället. Så sa hon: "Hur kan du låta bli att skratta när du ser sånt här?" Och jag bara: Öööh, vad ska man göra? Tyckte inte det var så skrattretande just då.

Men så började jag tänka på hur det måste ha varit för honom. Här kommer de och öppnar hans celldörr och säger massa konstiga saker som han inte fattar och gestikulerar att han ska ta en bok, men när han väl tar en bok så bara tar de tillbaka den och stänger in honom igen! Han kan ju inte ha fattat nånting, stackaren. Och sen fick han sitta där i två dagar och fundera på detta, ända tills jag kom tillbaka och gav honom ett par böcker på hans eget språk, och kanske kopplade han inte ens ihop dessa två händelser då, eftersom det säkert händer en massa konstiga saker just nu som han inte förstår. Som tur är har han väl en advokat och en tolk för det viktigaste.